Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det slutna rummets gåta ännu en gång

/

Ett av kriminallitteraturens mest klassiska teman är ett brott i ett slutet rum. Det kan vara på ett framrusande tåg, i ett slott ute på landsbygden, en stuga på en skärgårdsö – eller ombord på ett fartyg.

Annons

Tar man ett klassiskt grepp och placerar det i en nutid med alla resurser som dagens kriminaltekniker har blir det riktigt bra. Varg Gyllander jobbar som presstalesperson vid Rikskriminalpolisen och har naturligtvis nödvändiga kunskaper och kanaler för att göra kriminalteknikerna rättvisa.

Den som läst honom tidigare känner förstås igen kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin. I ”Det som vilar på botten” får Ulf Holtz flyga ut till M/S Vega, ett gammalt kryssningsfartyg där en man påträffats död. Det finns frågetecken kring dödsfallet och snart nog står det klart att det är fråga om mord.

Pia Levin får för sin del utreda ett utvidgat självmord, alltså något som verkar vara en kvinna som mördat sin man och sedan själv tagit livet av sig. Men något stör henne, för det finns även ett dödat barn i lägenheten. Dock finns inga spår som pekar på något annat än ett utvidgat självmord.

Men Pia Levin fortsätter undersöka fallet trots order om motsatsen. Hon gör ett slags inre resa till sina egna skräckupplevelser som barn medan hon söker svaret.

Huvudhandlingen rör sig dock på M/S Vega där Ulf Holtz blir kvar under några dagar. Han rör sig bland besättningen och får både vänner och fiender. Det märkligaste i hela fallet är att mordoffret inte tycks existera någonstans. Han finns inte i några register trots att han bevisligen är en av fartygets stamresenärer. Pia Levin är själv nära att drunkna ombord på fartyget, ett tillbud som faktiskt verkar vända hennes kaotiska liv till något ljust och positivt.

Värre är det med Ulf Holzt. Hans kärlek Nahid har försvunnit hem till Iran och ingen vet var hon finns. Då hjälper det inte att han tycks ha träffat en själsfrände ombord på fartyget – för det känner vi ju alla till att poliser inte får bli för nära bekanta med potentiella misstänkta.

Jag tycker att Varg Gyllanders romaner är riktigt bra. Det känns trovärdigt (nåja, tropikariet på M/S Vega känns aningen sökt), persongalleriet känns äkta med en och annan mer klichéartad representant för polisens hemligare delar. Det är nog ett genidrag av honom att skriva om kriminaltekniker med tanke på alla CSI-serier i TV.

Mer läsning

Annons