Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det svåra livet ­efter Auschwitz

/
  • ”Projektet” kallar Göran Rosenberg föräldrarnas försök att börja ett nytt liv i Sverige, och barnet var en viktig del i det. De behövde gå vidare, men när världen aldrig förstod vad som hänt blev det svårt, konstaterar Göran Rosenberg i sin barndomsskildring ”Ett kort uppehåll”.
  • Göran Rosenberg tillsammans med sin far på stranden.
  • Ett stenkast från Göran Rosenbergs gamla barndomsgata är Södertäljes numera ganska bedagade hamn ännu i bruk.
  • Göran Rosenberg.

Varje väg från Auschwitz är ett individuellt mirakel, konstaterar Göran ­Rosenberg. Barndomsskildringen ”Ett kort uppehåll” är hans föräldrars historia, och boken han burit på hela sitt liv.

Annons

”Rivning pågår” står det på lapparna till det fina gamla stationshuset i handslaget tegel i Södertälje hamn. En effektiv byggnad i glas och stål sväljer numera alla resenärer. 1947 såg det annorlunda ut. När journalisten och författaren Göran Rosenbergs far David Rosenberg i augusti kliver av tåget för att hitta ett nytt liv och ett nytt hem. Här får han jobb på den stora lastbilsfabriken och hans fästmö kommer efter.

Så börjar Göran Rosenbergs nya bok ”Ett kort uppehåll – på vägen från Auschwitz”, där han berättar om sin barndom i Södertälje, men framförallt om föräldrarnas väg dit, från det judiska gettot i polska Lódź via Auschwitz och Wöbbelin. Att de hamnade i Södertälje berodde inte på slumpen, skriver Göran Rosenberg. Det mest slumpartade i deras liv var att de överlevde kriget.

Det är oväntat lätt att övertala Göran Rosenberg att följa med tillbaka till Södertälje. Väl på plats visar han järnvägen där han lade en tvåöring på spåret, han berättar om det välbesökta havsbadet som gjordes om till betonghamn, om grusade planer på en trädgårdsstad och hur redan Bellman skrev om Tokstan.

Göran Rosenberg var tretton år när familjen flyttade till Stockholm och senare Israel, men Södertälje har i alla år förblivit hans hemstad.

Egentligen var det en annan bok han tänkt sig att skriva. I några år hade han en lägenhet här, ett slags kontor som skulle ge honom arbetsro och närhet till staden som fortsatt fascinera i alla år. Men någon ”Södertäljebok” blev det inte, i stället väntade en rekapitulation av barndomsminnen, vittnesmål och historiska dokument i ett försök att förstå uppväxten och föräldrarna.

– Jag har burit på den här boken större delen av mitt vuxna liv. Hur mycket den skulle beröra mig förstod jag inte förrän jag på allvar började skriva, när jag skulle sätta ord på allt det här.

Det handlar om föräldrarnas liv i det judiska gettot Lódź och om koncentrationslägren. Bilden han målar upp är bitvis svår att ta till sig; vi kan läsa om krematorieskorstenar och mänskliga kroppar på hög, men knappast förstå. Göran Rosenbergs sätt att närma sig Förintelsen liknar Primo Levis; fakta räcker, det går inte att leva sig in i vad de här människorna varit med om.

– Resan börjar i Lódź, helt enkelt för att jag inte kunnat gå längre bakåt i tiden. Men det kändes också som en punkt i pappas liv som var logisk att ta avstamp i, då hans gamla värld försvinner.

Varje upptäckt av nya fakta gav en hisnande känsla. Den handskrivna SS-listan från Ravensbrück, där en SS-officer antecknat namn och givit ett nummer i utbyte, gjorde historien verklig i ett slag. De brev som hans far skrev till hans mor är en annan länk till det förflutna.

– Vi pratade nästan ingenting om det här när jag växte upp. Jag vet inte vems fel det var, om jag inte ville veta. Mammas instinkt var nog att skydda oss barn, hon uppbådade en enorm kraft både för att ta hand om oss och för att leva vidare.

På plats i Sverige blev det viktigaste att ge barnen bästa tänkbara start. Namnet Göran kunde föräldrarna knappt uttala själva, men det var så svenskt det kunde bli. Pappan tillverkar bokstäver i trä för att sonen ska lära sig svenska.

– Eftersom de själva inte längre hade något förflutet var de oerhört måna om att jag skulle bli en del av den nya världen. Jag lärde mig läsa och skriva på svenska när jag var fyra år för att pappa hade gett sig sjutton på det, säger Göran Rosenberg.

Hans känslor för födelsestaden står i kontrast till den bild han tecknar av faderns relation till Södertälje. Varje människa behöver en plats som är hemma, dit hon kan längta, men om hans föräldrar hade haft en sådan plats fanns den inte längre. Södertälje – en liten stad med en stor fabrik – förmådde aldrig fylla det tomrummet.

– Ingen brydde sig om det som hänt i Europa, det hade sett annorlunda ut i en större stad. Och pappa hade kanske haft fler möjligheter än fabriken som han till slut kände sig fjättrad vid.

David Rosenberg överlevde Förintelsen i femton år, men mörkret hann i kapp honom. ”Du stiger bara av vid fel station på din väg från Auschwitz” skriver Göran Rosenberg om pappans stora drömmar och ambitioner.

– Går sådant i arv, jag vet inte? Jag har ärvt pappas rastlöshet och otillräcklighet. En osäkerhet och ett behov av att ständigt visa att jag duger. Hos pappa var det så starkt, det blev förödande att känna att han inte kunde gå vidare, inte utbilda sig och hitta ett annat jobb.

Elin Viksten/TT Spektra

elin.viksten@ttspektra.se

Mer läsning

Annons