Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det tidstypiska är en ­njutning att ta del av

/

”Drömmar av plåt” är Jesper Högströms andra roman och i mitt tycke en betydligt starkare berättelse än debuten ”Den andra stranden” där en episod i Stig Dagermans liv blåses upp väl mycket.

Annons

I ”Drömmar av plåt” möter vi Nicke, född i mitten av sextiotalet och hans vän Jonny. Med två berättarröster plockar Högström fram minnesfragment som han erbjuder läsaren att gnida sig mot. Från Nickes jagberättelse till den anonyma berättarrösten där Jonny och Nicke ses på avstånd, kliver vi omkring i barndomen och tar med oss de händelser som tillåts bestämma de vuxna männens liv. En skilsmässa. Ond bråd död som aldrig blir talad om. En stöld. En annan stöld. Kärlek. En annan kärlek. Vänskap. En annan vänskap femton år senare.

Under läsningen slås jag av hur viktigt det är att berättelser om den tid vi vistas i som barn och unga, då våra sinnen tydligen tar emot så kopiösa mängder intryck att det räcker för flera skafferier, blir berättade. Det tidstypiska i ”Drömmar av plåt” är en njutning att ta del av och femton år äldre än bokens huvudpersoner får jag också tillgång till mina ungdomsminnen. Det är gott.

Och vad som dröjer kvar? Jo, frågor kring vad som gör oss till offer för vår egen historia och varför vi så ofta nöjer oss med att stanna kvar i de minnen och händelser som vi säger och tror format våra liv. Kan vi välja andra minnen och betona annat, möjligen och erövra större frihet och förskjuta ödesbestämdheten?

Bengt Söderhäll

Mer läsning

Annons