Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Didion och sorgen

/

Det är skillnad på att tänka och att vara i sina tankar. Viktor Björklund läser Joan Didions sorgebok.

Annons

Att läsa Joan Didion är att nästan komma åt det där undflyende, det där, vad ska vi kalla det – det autentiska, sanningen, förtrollningens formel? Ja, nästan. Hon sätter nästan fingret på hur det är att vara förälder, att förlora sitt barn, att begrava sig i sorg, att snart inte finnas mer. Att nästan vara och att nästan vara död.

Därför går det heller inte att vara helt säker på vad Didion vill med denna bok, så nära en ofrivillig uppföljare till boken om makens, John Gregory Dunne, död och sorgearbetet efter denna, den hyllade ”Ett år av magiskt tänkande”, man kan komma. Det verkar handla om dotterns död. Hon berättar ju om detta och vad det gör med henne. Hon minns tillbaka och försöker förstå, greppa sina tillkortakommanden som mor och förbannar sin oförmåga att leva medan det ännu går, medan ännu inget brutit idyllen.

Men Didion lyckas inte riktigt sortera sina minnen och tankar. Jag får för mig att hon inte ens vill. Ambitionen är inte att vara en god författare. Det går helt enkelt inte att vara en god författare när sorgen är så påtaglig och livet så outhärdligt gäckande. Författaren sorterar, laborerar. Människan, råmaterialet, klarar inte det. Hon är ingen tänkare, hon är sina tankar.

För att kunna följa med i Didions tankeflöde måste också jag släppa kravet på struktur och min förväntan på att få veta något, på att förstå. Utan författare ingen läsare. Och just så blir hennes text, hennes tankar begripliga. Jag inser att hon inte har försökt greppa något, hon har släppt taget. Bara på det sättet kan hon handskas med sina minnen, bara så kan hon behålla dem. Hon skriver det själv i slutet av boken, att om hon skulle försöka nå dottern ”skulle hon blekna bort under min beröring”.

Så är det här ett verk för den som är modig nog att för ett tag förlora fästet. Kanske som en förberedelse på det obegripliga kommande och som en påminnelse om vad vi redan har och snart förlorat. Det är inte säkert att detta är bra, att det här är en bok man verkligen behöver. Men nästan.

Viktor Björklund

Mer läsning

Annons