Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dikt som förintar allt

/

I dag kommer Kristian Lundberg med en ny diktsamling, ”Min kropp lyser vit”. Eftersom Kristian Lundberg är medarbetare på kultursidan recenseras den nya boken av Jan-Olov Nyström, kritiker i bland annat Norr­bottens-Kuriren och Hudiksvalls Tidning.

Annons

Flödande, tillgänglig och rytmisk är Kristian Lundbergs diktkonst.

Att hans nya diktsamling, ”Min kropp lyser vit”, ändå är tung läsning beror på ämnet, förlusten av ett ungt liv och minnet.

Dikterna kretsar runt denna ohygglighet, orden stryker fram, prövande, tvivlande.

Det finns ju ansikten vi inte kan se, man brukar säga Guds och dödens. Alltså måste vi se någonting annat, de ansiktena skapar sin egen händelsehorisont, förtär oss men släpper inga signaler ut. Språket blir lätt sin egen fiende när det försöker närma sig, och det märks också i Lundbergs strofer, hur de ibland börjar polemisera mot sin egen meningsfullhet. Hur han först måste besegra ordens motstånd och motsägelser innan dikterna tar sig innanför gränsen.

Det är lättläst dikt, och det är tung dikt.

”Jag känner hennes namn Jag kan/ i minnet återkalla alla rörelser, hela scenen:/ det bryter igenom mig nu och det kommer, som om det inte/ längre spelade roll och jag har varit vaken för tredje natten i rad/ Är det du som står där vid dörren?”

Lundbergs suggestiva språk, hans svängande upprepningar, de retoriska och bibliska referenserna, allt skapar ett diktflöde med stor kraft och smärta. Koncentrerade till ett rum, till en annan människa, jag föreställer mig att det är ett barn, på flera ställen nämns tolv år. ”Det går att/ lägga två fingrar över hennes smala smala handled för/ att känna blodet susa fram genom kroppen”.

Det är inte ofta man läser en diktsamling som med nästan fysisk styrka envetet ställer sig tätt, tätt intill den fråga som slukar allt i sin närhet. En dikt som hävdar sig i ett kraftfält som förintar allting, som kräver så stor koncentration och så stort allvar av oss.

”De döda samlas/ Ibland är det vad jag orkar; se kristallerna fogas/ samman som mönster, ingenting skall förfaras/ De döda samlas omkring oss/ Också det jag inte längre vill kännas vid kommer att få tyngd/ här i en dikt som tar sitt avstamp en dag när snön kommer/ rykande förbi fönsterglaset och jag ser henne vända/ sig om och säga: Det kommer att vara vackert vid sjöarna”.

Närheten till döden skapar en dubbelhet, en särskild svängning, en ton som ömsom motiverar sig och ömsom går under. Orden börjar sända på en mycket speciell frekvens, jag måste tänka musikaliskt, Allan Petterson eller Schubert, kanske mest den förstnämnde, även om ett romantiskt tonfall tränger igenom hos Lundberg ibland. Den trotsigt vackra svärtan; vi skriver oss, vi upphör inte, inte heller de döda.

”Det är som världen drog sig undan och kom tillbaka/ helt i takt med min andning, kom till mig med den här/ speciella tonen som smyger sig in i allt som sker den här dagen”.

Kristian Lundberg återställer diktens respekt. Ur det helt vardagliga utvinner han det upphöjda och oändliga. Han kunde välja den enkla vägen, att göra språklek och otjänligt tvivel av alltsammans, det sedvanliga lyrikjoxet, men han väljer arbetet, det existentiella grovarbetet.

Hur mycket annat upprättar han inte samtidigt?

Det är storartat.

Jan-Olov Nyström

Mer läsning

Annons