Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Doftar tungt, ibland rått

/

Det finns romaner som inte bryr sig det minsta om ”vad som gäller”.De rör sig som ensamma, lite vresiga vandrare i ett allt mer PR-medvetet och trendängsligt litteraturlandskap.

Annons


En sådan trotsare är Britt Karin Larsens ”Det växer ett träd i Mostamägg.”
Romanen, som utspelar sig i Finnskogen för mer än hundra år sedan har gjort en radikal succé i Norge. Den röstades fram som en av årets bästa böcker av norska radiolyssnare.

Det doftar tungt, ibland rått om den här historien; som när man fläker näver eller river upp mossa.

Här finns björnjägare, botarramsor och människor som bokstavligen gräver sig in i skogens trygghet. I centrum står några kvinnor som har sina liv i en tid för mycket länge sedan. Kring dem finns barn och syskon, ibland också män, men framför allt är de omgivna av livets kärvhet och en kraftfullt medlevande natur.

Britt Karin Larsen låter sina människoöden dra som vindar genom storskogen. Kvinnorna får sina konturer i hennes språk och rytmer och det finns ingen tydlig skilje- linje mellan den bultande kroppen och den nästan smärtsamt levande naturen.
Joar Tibergs översättning är en njutning. På ett sällsamt vis får han det svenska språket sjunga, nynna och gnistra.

Som konstverk betraktat lever ”Det växer ett träd i Mostamägg” utanför tiden. Samtidigt har den en tjurig politisk underskruv. De här kvinnorna litar vare sig på Samhälle eller Överhet eller Män. Deras kärlek liknar rävens. Man tar och ger - och tar hand om sina ungar.

De har sig själva, på gott och ont.

När allt kommer omkring är man ju – ensam.

Mer läsning

Annons