Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Domare Hagmans illusionsnummer

/

Olof Lagercrantz är alltid intressant. När nya utgivningar ur hans dagböcker – ”Vid sidan av, möten med författare” – kom i våras kastade jag mig över den.

Annons

Tidigare, 2007, kom det fylligare urvalet ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen” med massor av artiklar av Olof Lagercrantz mellan 1938 och 1993. Lagom till 100-årsminnet nu i mars kom också Stina Otterbergs utmärkta, oupphörligt intressanta avhandling ”Klädd i sitt språk”. DN:s Stefan Jonsson lär också var på väg med en biografi över den märklige, oerhört inflytelserike kritikern i samma tidning.

Men dagens bok – vad ska man säga om den?

Jo, man kastar sig över den förstås, som över allt som handlar om den elegante mannen i fluga och kostym. Märket OL som skrev klart som vatten men också med märg och must, precist och självutlämnande.

Fast det sista stämmer inte, han döljer sig som den adelsman han är i sina texter, tycker dagens man på den Lagercrantzka parnassen. Han heter alltså Urban Hagman, hittills okänd i den här affären. Baksidestexten uppger att han är fil mag i litteraturvetenskap och fil kand i statsvetenskap och att han inom ”litteraturvetenskapen i huvudsak arbetat med Eyvind Johnson och William Shakespeares författarskap”.

Jo, det står så. ”Arbetat med”. Och med vilka giganter...

Men det här är inte litteraturvetenskap, inser jag snart. Kanske lika bra det, den kan ju bli så torr, så torr. Det skulle kanske fläcka ner litteraturhistorikern Lagercrantz som 1951 gav ut en av våra bästa författarbiografier någonsin, den om Agnes von Krusenstjerna och också fick den godtagen som avhandling i litteraturhistoria med poetik. Men det gillar inte riktigt den stränge Hagman som i en avhandling tycks vilja ha mer av fotnötter och teorier och mindre av biografi och släktförhållanden (medan vi andra med glädje tar del av just denna andliga kost...).

För övrigt är redan titeln på dagens bok missvisande. Den borde ha hetat ”Dagbok med illusionisten Olof Lagercrantz och andra i litteraturen och samtiden”.

Det visar sig nämligen att Urban Hagman är svag för dagboksformen, en lite olycklig kärlek. Inspirerad som han är av Olof Lagercrantz som under sin levnad själv gav ut urval ur den och förde den till oanade höjder. Så Hagmans bok om illusionisten Olof Lagercrantz är således en dagbok, förd för några år sedan mellan maj och juni året därpå. Tyvärr är Hagman vare sig någon Lagercrantz eller någon illusionist som kan få oss att tro på honom om dagboksskrivare. Han försöker nog nå de oanade höjderna i sin studie men stupar ofta under sin bergsklättrings lite klumpiga försök.

Men på det här sättet kan han krydda sin anrättning med utblickar mot samtiden, långt från Lagercrantz. Till P O Enquist eller till vadhelst han stöter på i tidningar och böcker. Läsningen blir därigenom ibland ganska kaotisk. Trådar som slängs ut men inte halas hem.

Urban Hagman är kritisk mot Olof Lagercrantz. Inte hela tiden, men påtagligt ofta, med tanke på hur han hyllats, inte minst på sistone i samband med hundraårsdagen. Det är inte bara vänsterdebattören Lagercrantz märkliga ställningstaganden för Sovjetryssland (mot väst) och för Maos Kina, redan tidigare ofta påpekade.

Det där sättet att i privata brev betyga någon poet sin aktning för att sen, dagen därpå, drämma till densamme i en kritisk recension, har ofta påpekats i memoarer och i minnesbilder (Gyllensten).

Blev Lagercrantz kritiserad för sina marxistiska böjelser och för det där lite opålitliga i umgänget med kolleger bland författare och tidningsmän brukar han å andra sidan hyllas som poet och för sina böcker om andra författare.

Inte så hos Hagman.

Han går steget längre.

”Linjer”, Olof Lagercrantz återkomst till lyriken 1962, betraktades närmast som ett mästerverk (jag minns recensionerna som vore de i går). Hagman finner dessa dikter närmast pekoralistiska, ja, pinsamma. Han försöker ge exempel men lyckas inte övertyga mig.

Än mindre i fallet med Lagercrantz bok om Stig Dagerman från 1958. Den brukar betraktas som lite av den slutgiltiga biografin över Dagerman. Eller i alla fall att den var så fulländad att ingen sen gett sig på att i bokform biografera ”Ormens” författare. Jag minns själv när jag läste den vilket överväldigande intryck den gjorde.

Så inte hos Hagman. Hans skriver tvärtom att det handlar om en ”mellanbok” bland Lagercrantz verk. Och för Stig Dagerman kan Lagercrantz inte ”förmedla en grundläggande förståelse”.

Jaså.

Något som berörde mig kolossalt var en incident när Lagercrantz färdades i bil med Dagerman på Småländska höglandet. Det var halt och de höll på att krocka. Dagerman som tidigare suttit tyst och inåtvänd blev, nu i dödens omedelbara närhet, uppspelt och på gott humör.

I mina ögon gör Lagercrantz något stort av denna metafor över Dagermans liv. Hagman däremot påstår att Lagercrantz tyckte att Stig Dagerman var konstig. Att han, Lagercrantz skulle ha varit ”distanserat ogillande” vid den här incidenten.

Värst är det med fallet Karlfeldt. Lagercrantz skrev en bok om denne, ”Jungfrun och demonerna”. Den utkom 1938 då Lagercrantz var 27 år gammal...

På den tiden var Karlfeldt en hyllad skald. Han var det ännu när jag började och gick i skolan på femtiotalet, ja in på sextiotalet. Våra lärare hade lärt sig gilla Karlfeldt. Det hörde till den självklara bildningen. Här är Hagman helt ohistorisk när han inte förstår en så enkel sak, att Karlfeldt var en stor skald 1938 (i mina ögon är han det än). Men Hagman bannar Lagercrantz för dennes otidsenliga smak! Sådana underliga gamla bondeideal!

Men, förklarar Hagman för oss fåkunniga, det beror på att Lagercrantz var adelsman, att han alltid varit det och att han alltid skulle förbli det. Och en adelsman visar sig aldrig själv i sina texter.

Men Herregud, säger jag, var det inte det Olof Lagercrantz gjorde hela tiden? Det var ju det som var hans styrka! Hans klara ställningstaganden.

För Hagman är detta ”illusionisten Lagercrantz”.

Jag tvivlar alltså.

Noterar i en bok som inte särkilt erkänner märket OL som stilist också ett par dubbla (!) supinumformer samt att Hagman har Shakespeare som föredöme. Den som inte är som gamle Bill får stå till svars för domare Hagman. Och naturligtvis får Lagercrantz göra det.

Håhåjaja.

Mer läsning

Annons