Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Drömmen om idyllen bor i oss alla

/
  • Ännu ett barnporträtt ska målas, ett arbete som gjorde Carl Larsson känd och beundrad men som han avskydde mer och mer.

”Jag Carl Larsson” heter Per I. Gedins just utkomna, lysande biografi över Carl Larsson, den mest svenska av våra konstnärer.

Annons

Carl Larssonkännaren studsar förstås en smula. ”Jag” var ju namnet på konstnärens memoarer, där all svärtan kom fram, känslan av misslyckanden, de mörka stråken med de häftiga och djupa depressionerna, en bok som utgavs först efter Larssons död 1919.

Men namnet är väl valt av Gedin. Det här är inte en biografi om den blonde idyllikern. Författaren fördelar ljus och mörker över konstnärens liv så som ljus och mörker sänker sig över och i de flesta av oss.

Ändå har biografin mött motstånd i de stora tidningarna Dagens Nyheter och Expressen. Det är inte så lite förunderligt detta – hur kulturradikala skribenter närmast verkar personligt upprörda och personligt indignerade över en konstnärs föregivet idylliska måleri. Som Pär Rådström skulle ha anmärkt: Hur ska man vara för att vara lagom idyllisk?

Och som om inte alla hade klart för sig att mycket av måleriet från det berömda hemmet i Sundborn var en falsk idyll.

Det insåg man redan i Carl Larssons samtid; det insåg även Carl Larsson själv, låt vara i sina mest hemliga och dystra stunder, de som med åren blev allt svårare och fler.

Utåt ville han hålla skenet uppe, ville han visa en fasad av familjelycka, sol och välmående. Ett ganska välbekant fenomen, i mina ögon.

Så varför då inte fråga sig: Varför uppstod detta idylliska måleri, tydligast visat i illustrationerna i ”Ett hem” och ”De mina”, akvareller som skapade ett heminredningsideal som ännu gäller: Solen som skiner in genom breda, spröjsade fönster, fönsterfodrens klara färger, blommornas slingrande gröna girlanger. Jag vet det så väl själv: Sommarstället i skärgården bär i vår sena tid som hos så många andra tydliga spår av Carl Larssoninflytande, medvetet eller ej.

Skulle jag och andra skämmas över det?

Per I. Gedins stora förtjänst är att han undersöker detta med idyllen. Frågar sig varför och försöker besvara den frågan. Han citerar ymnigt ur ”Jag” och ur samtida brev. Han ser hur revanschlustan är ett så genomgående tema hos Carl Larsson. Denne har ett omättligt behov av att bli sedd och bekräftad – och vilken konstnär har inte det?

Carl Larsson insåg förstås att idyllen i Sundborn gick hem. Att han för den skulle bli älskad och även, särskilt i början, för den skulle bli hyllad av kritiken. Sverige gick vid förra sekelskiftet i nationell yra, vilket ingen tyckte var något att skämmas över. Carl Larsson gav med sitt Sundborn Sverige något att vara stolt över.

Dessutom ägde han linjen, känslan för färgen, säkerheten i kompositionen. I hans bilder fanns ett slags fladdrande rörelse.

Porträtten var han säker på – fastän han kom att avsky att måla dem. Särskilt barnporträtten där han kände föräldrarna (som ständigt la sig i och kom med synpunkter).

Han ville så mycket, hans ambitioner var enorma. Han ville måla monumentalt och nationellt och historiskt och med det tog han sig vatten över huvudet. Freskerna i Nationalmuseum är den plågsamma följetongen som Gedin grundligt utreder. Inte förrän nu i vår tid fick Carl Larsson upprättelse där. Hur radikalt detta med refuser och motstånd, inte minst från forna vänner och det officiella Sverige, påverkade Carl Larsson visar Gedin med all önskvärd tydlighet.

Så varför denna lust att ständigt revanschera sig med idyller och populärt måleri?

Ja, vad gör den som går ut i livet efter en erbarmlig, fattig och torftig barndom och har faderns ord till sin son ringande i öronen resten av livet: ”Det värsta som hänt mig var den dag du föddes.”

Björn Widegren

Mer läsning

Annons