Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eco kan vara snårig – men aldrig någonsin ointressant

/

Jag tänker bildning och jag känner mig riktigt bildad när jag läser Umberto Ecos ”Begravningsplatsen i Prag”.

Annons

Det är verkligen ingen lättsmält eller lättläst roman, det här. Den ställer krav på läsaren och om man som jag kämpar med formatet (över 500 sidor) och tar sig in i berättelsen så visst blir man fångad.

Fångad av en värld där en ytterst obehaglig Simone Simonini spelar huvudrollen. Denne italienare är inblandad i intrigerna kring Garibaldis erövringståg över de kungariken som i dag utgör Italien. Han drar sig inte för förräderi, mord eller något annat för att tillfredsställa sina uppdragsgivare.

Men så blåser nya vindar, Simone är plötsligt icke önskvärd hemma i Turin. Av sina uppdragsgivare får han rådet att fly till Paris där han slår sig ner som antikhandlare. Fast hans egentliga sysselsättning är förfalskningar och intriger.

I bagaget har han ett djupt rotat judehat och en skräck för judarna som grundlades av farfadern. Det är också i detta hat som bokens titel har sin förklaring. För Simone är en ytterligt skicklig förfalskare, han förfärdigar ett protokoll, eller en vittnesutsaga från ett nattligt möte på den judiska kyrkogården i Prag. Ett möte där rabbiner från alla delar av världen samlades en natt för att tillsammans besluta om hur de ska ta över världen.

Ja, ni märker själva: Det handlar om amsagor och påhittade historier som ingick i Adolf Hitlers tankegods.

Paris från mitten av 1800-talet var en orolig stad. Simone Simonini upplever det mesta: Pariskommunens våldsamma dagar, kriget mellan Frankrike och Preussen, Dreyfus-affären. Han rör sig i skumma kvarter och på mörka krogar. Hela tiden med sitt stora mål: Att sälja sin berättelse om mötet på kyrkogården i Prag till olika länders underrättelsetjänster. Och intresset finns på olika håll i Europa. Det gäller att ge den inre fienden gestalt och då passar ett protokoll som Simoninis perfekt.

I dag hade Simone Simonini förstås suttit vid sin dator och spridit sina fördomar och sitt hat. Det är samma mörkermän nu som då, det är bara kanalerna som har förändrats.

Ja, det är en bildningsgigant som har skrivit och det märks förstås. Namn passerar revy (Eco skriver själv att det bara är Simone Simonini som är en uppdiktad person): Dreyfus, Garibaldi, Dumas den äldre och den yngre, Napoleon, Freud (eller Froïde som Simonini tror han heter) för att ta några som gått till historien.

Umberto Eco vill visa hur fördomar kan planteras, spridas vidare och för allt för många bli sanningen. Jag måste säga att han lyckas väldigt bra med den delen. Om jag ska vara lite kritisk så är det i så fall den ibland lite väl snåriga berättelsen där det är väldigt besvärligt att hålla reda på vem som egentligen är berättaren. Jag ska ge er ett tips: På sidan 541 finns ett slags läsanvisning där kronologin och de olika dagboksanteckningarna förklaras.

Men försök gärna läsa utan att titta i facit, det är ibland motspänstigt och snårigt, men aldrig någonsin ointressant.

Anders Wennberg

Mer läsning

Annons