Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En bok somhar fåmotstyc ken

/

Gidlunds förlag

Annons

Pianisten, arrangören och kompositören Jan Johansson, 1931-1968, var en av svenskt musiklivs mest betydande musiker med en omisskännlig profil. Tyvärr ändades hans liv i en bilolycka.

Jans fötter var förankrade i Hälsinglands mylla. Han föddes i Söderala utanför Söderhamn – in till stan gick flytten när han var i gymnasieåldern.

Professorn i musikvetenskap vid Uppsala universitet, Erik Kjellberg, har som få andra trängt in i Jans värld och dokumenterat sin insikt i boken ”Jan Johansson – Tiden och Musiken”. I botten till den omfattande dokumentationen ligger bland annat medel från Kungliga Musikaliska Akademien. Kjellbergs mastodontarbete omfattar 442 sidor. Där presenteras ett imponerande researcharbete och en minutiös diskografi från Jans karriär. En cd ingår också med såväl tidigare inspelad musik och inslag som aldrig utgivits tidigare.

Tydligt blir Jans vittomfattande musikerbana belyst, från debuten i ett lokalt ungdomsband och till dansbanespelningar med olika band. Hans intresse för att notera och arrangera musik hade då väckts vilket kan beskådas i några av de notexempel som redovisas.

Jan hade ett stort intresse för klassisk musik vilket skulle följa honom hela livet. Efter avslutade gymnasiestudier började den tekniskt begåvade Jan att studera vid Chalmers i Göteborg. Föräldrarnas förhoppning var att Jan skulle bli civilingenjör – det blev aldrig så. Speldjävulen hade gripit honom och raskt blev han en centralfigur i Chalmerspexen och vid gasquetillställningar.

Ryktet om hans pianospel, det skall understrykas att Jan också var en bra gitarrist, dragspelare och vibrafonist, nådde så den göteborgska jazzeliten. Snart var han även ett viktigt nav också där. Pianokollegan Bengt Hallberg var på väg upp till det stockholmska musiklivet, och Jan blev den självklara ersättaren.

Tänka sig att Götet hade två världspianister att visa upp, något som även imponerade på besökande jazzstorheter från jazzens hemland USA. Det blev spel med Kenneth Fagerlunds, Hacke Björkstens och Gunnar Johnssons orkestrar. Skivkarriären satte också fart.

Den amerikanske tenorsaxofonhjälten Stan Getz kom så in i bilden och Jan blev hans pianist på turné med Johnssons grupp. Med Getz egen kvartett ingick han sedan i en turné med Jazz At The Philharmonic 1960.

Vid den tiden var Jan ivrigt förekommande i det Köpenhamnska jazzlivet där legendariska klubben Montmartre var stamlokus. 1962 flyttade Jan till Stockholm och tog snart över pianopallen i Arne Domnérus vältrimmade orkester på Nalen. Orkesterns mångårige pianist Gunnar Svensson hade tagit steget över till Svenska Ords Tage Danielsson och Hasse Alfredsson.

Jan medverkade nu i mångskiftande sammanhang, som musiker, arrangör och kompositör. Han skrev tidsenlig balettmusik, filmmusik - inte enbart till Astrid Lindgrens produktioner. Bo Widerberg utnyttjade hans kunnande i ”Barnvagnen” med Lars Passgård, Inger Taube och Sven-Bertil Taube. Mai Zetterling använde Jans musik i ”Nattlek” och Alf Kjellin gjorde det i ”Siska”.

Jazzbalett blev det med Lia Schubert, Walter Nicks samt Gordon Marsh. Teatermusik kom också att ingå i värvet. Artister från andra genrer kunde även glädja sig åt Jans mångsidighet. Max Hansen, Sonya Hedenbratt, Monicorna Zetterlund och Nielsen, Harriet Forsell, Siv Malmqvist, Alice Babs, Cornelis Vreesvijk och Owe Thörnqvist är några namn i skaran.

I Radiojazzgruppens olika formeringar var Jan också verksam. För den gruppen skrev han flera betydande större verk, som Vårdkasar och 300 000. Men det som verkligen fick Jan att uppmärksammas hos den stora allmänheten var hans tolkningar av folkmusik på svenska, ryska och ungerska. Han var inte den första svenska jazzmusikern som tog upp den svenska folkfloran – det hade Lars Gullin och Bengt-Arne Wallin gjort betydligt tidigare. I motsats till Gullin höll sig Jan strikt till originalens utformning – även i de simplaste melodier och slagdängor behöll han den disciplinen utan omgjorda harmoniseringar. Han var seriös och visade respekt inför det gamla materialet - det var bäst som det var tänkt, ansåg han.

Efter att ha arbetat mig igenom dokumentationen kan jag lätt konstatera att boken har få motstycken i sin genre.

Insidekommentarerna från flera av Jans spelkompisar ger extra syre till all den korrekthet som präglar Kjellbergs nerlagda arbete.

”Föräldrarnas förhoppning var att Jan skulle bli civilingenjör – det blev aldrig så. Speldjävulen hade gripit honom och raskt blev han en centralfigur i Chalmerspexen och vid gasquetillställningar.”

Göran Olson

Mer läsning

Annons