Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En märklig bok för alla sinnen

/

Annons

Morgonen därpå satt de mitt emot varandra vid köksbordet. Han hade just tagit en tugga av sin ostmacka medan hon skalade en apelsin.

”Vad var det som hände i går kväll egentligen?” frågade han.

”Vet inte. ”Hon stirrade ner på apelsinen.

Ovanstående är exempel på en scen. Ett bestämt tillfälle (morgonen därpå), en bestämd plats (köket), en eller flera personer som agerar (sitter, skalar apelsin, för en dialog, tittar ner på apelsinen). Det är en elementär berättarteknik som på ett naturligt sätt för skeendet framåt. Utveckling sker genom att scen på scen avlöser varandra. Scenberättandet är också ett enkelt sätt att skapa förutsättningar för en känsla av närhet till personerna och det som sker oavsett subjektsform (jag/han/hon). Enligt min subjektiva och naturligtvis begränsade erfarenhet är det också denna teknik som en majoritet av flesta unga svenska författare tillämpar.

I sin självbiografiska roman ”Frälsningsarmén” skriver marockanen Abdellah Taïa (född 1973) på ett annat sätt, inte i scenform utan i återberättandets form, en berättarmässig hållning som ger paradoxala effekter: distans men också täthet, ”flow” men också en känsla av översiktlighet, närhet men också brist på gestaltning.

Under en kort resa inser den unge Abdellah att hans starka beundran för storebrodern har övergått till förälskelse och fysisk attraktion. Snart förstår han också att brodern är kär i en flicka och världen störtar samman. Under vistelserna i Genève senare under ungdomstiden försöker Abdellah finna en balans mellan den marockanska traditionen och den västerländska kulturen.

Förhållandet till storebrodern känns centralt och hade kunnat utvecklas mycket mera. Tiden går för fort, berättaren befinner sig för långt bort från det han berättar. Även det passionerade förhållandet till den schweiziske Jean saknar litterär ”stomme”. Att det är passionerat förstår jag eftersom sådana ord och uttryck används: ”lyckliga dagar”, ”intensivt”, ”jag var arg på honom”, ”jag avskydde honom”, ”han brusade ofta upp mot mig”. Orden förblir ogestaltade. Läsaren får aldrig vara med i själva situationerna, i gestaltningen av dessa verb och adjektiv. Två år avverkas på några sidor. Romanen är bara 130 sidor lång. Jag hade gärna sett att Taïa, åtminstone vid några tillfällen, stannade upp och lät en blick, en hand som sträcks fram, föraktet i någons blick, ta plats. Ett avgörande skeende som i realtid tar några ögonblick kan i textform återges på många, många sidor.

Det är en märklig bok. Den stimulerar alla sinnen trots att texten aldrig zoomar in. Den är både introvert och utåtriktad, både episk och banal, med en på gränsen till teatralisk dialog, med en ofta dramatisk uppriktighet; det vill säga en berättarstil och ett sätt att se på tillvaron som saknar ironi, vilket är en befrielse.

Lina Erkelius

Mer läsning

Annons