Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En roman som faller i två delar

/

”Furioso” är en roman som jag tycker faller isär i två delar. Den ena delen är en mycket fängslande skildring av konflikter, samarbete och sönderfall av en grupp. Den ena delen är en ganska traditionell och i mitt tycke väldigt ointressant kriminalhistoria.

Annons

Men låt mig börja med det jag tycker är bra. Carin Bartosch Edström är utbildad tonsättare, hon har varit orkesterchef och är dessutom översättare. Och det är när hon skriver om det hon känner till bäst som det också blir som bäst.

Hon beskriver en stråkkvartett som ska åka ut i skärgården för att spela in en skiva. Det är försteviolinisten Louise, hennes älskade cellisten Caroline, läkaren Helena och nyblivne konsertmästaren Anna. Tillsammans utgör de Furiosokvartetten.

Men precis innan de ska ge sig ut för att spela in sin skiva skadar Louise sin hand och kan inte spela på ett tag. Hon kallar in sin vän, den världsberömde violinisten Raoul Libeskind, som ersättare. Och när han sveper in börjar konflikterna, passionerna och sönderfallet att puttra. Han har nämligen haft förhållanden med två av medlemmarna i kvartetten och när hans ankomst till ön leder till en häftig passion med en tredje medlem är det upplagt för en dramatisk final.

Det slutar förstås med ond, bråd död – för det här är ju en kriminalroman. Och fram till dödsfallet är det här en bra berättelse. Spänningarna och konflikterna mellan de fem på ön är oerhört skickligt berättade. Caring Bartosch Edström visar att hon i vissa stycken är en lysande berättare.

Men så gör kommissarie Ebba Schröder entré i historien och romanen förvandlas till en tämligen ointressant mordhistoria av gängse ”vem gjorde det-snitt”. Det är inget fel i det, men jag kräver ändå att det ska vara någon slags känsla av att det här skulle kunna vara verkliga poliser.

För jag är tämligen övertygad om att verkliga poliser inte sätter sig och äter hummer med en av de huvudmisstänkta för att så att säga summera fallet. Låt vara att den huvudmisstänkte i princip är avförd vid det tillfället. Jag tror inte heller att en verklig kommissarie skulle låta en underlydande polis vara kvar när det är så uppenbart att vederbörande är ordentligt tänd på, för att inte säga störtförälskad i, en av de misstänkta. Nej, jag tror inte ens att en Djursholmskommissarie skulle dra sig för att bums plocka bort en sådan polis från utredningen.

Men tänk om nerven och spänningen från den första halvan hade fortsatt romanen igenom – då hade jag utnämnt den här romanen till en blivande klassiker i genren.

Mer läsning

Annons