Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En samling noveller att sörja

/

”Grand Mal” är en ojämn samling kortnoveller utan något genomgående tema förutom språket, som är vackert på det sätt som på gränsen till överarbetade formuleringar kan vara: bräckligt, anspråksfullt och liksom väldigt noga.

Annons

Tonen i samtliga noveller är också gravallvarlig, vilket ger en känsla av ängslighet, som i sin tur möjligen smittar av sig på min läsning och stundtals gör den en smula ansträngande och motig.

De noveller som fungerar bäst är de som har ett tydligt förlopp. I ”Osett landskap” ryter berättarjaget ifrån åt en man som talar i telefon i den tysta avdelningen på ett tåg.

”Han tittade på mig som om han försökte förstå vad det var för någonting han hade framför sig. Han studerade mig, tog god tid på sig. Jag försökte möta hans blick som om det inte var någonting särskilt. Jag hade sagt åt honom, det var allt.”

När mannen går av räcker han kvinnan ett visitkort. En enda sak har han skrivit på det: ”Du är ljuvlig. ”Följden det får, urladdningen i mötet mellan kvinnan och mannen senare samma kväll, är oförutsägbar och berättad på ett fullständigt lysande sätt.

Det är som om det blir bäst när Knausgård koncentrerar sig på det som ska berättas snarare än hur det ska berättas. Alltför många av texterna är stillastående betraktelser utan vändningar, utan konflikt, alltså: utan laddning och dramaturgi. Knausgård intellektualiserar betraktelserna rent språkligt som i ett försök att göra dem mindra privata. Detta ”pålägg” får dessvärre motsatt effekt och gör texterna mystifierade och mindre angelägna för läsaren:

”Ge mig en anledning att ge allt jag har, ett enda tillfälle då det verkligen gäller, då allt ställs på sin spets, då hela min existens tas i anspråk!

Jag menar, hur ofta är det som något verkligt meningsfullt händer, då man här och nu i denna omstoppade tillvaro får stå inför döden, känna dess andedräkt och överleva? Hur många gånger färdas man genom tidslagren, får man dyka ner till botten och plocka diamanterna ur salarna, känna de blinda djuphavsfiskarna svepa över ens panna?

Jag ser fram emot att föda, som jag föreställer mig att de antika hjältarna jag läste om som barn längtade till krigen, och jag förbereder mig så grundligt och med en sådan oförfalskad glädje att jag vet att det måste förbli en hemlighet.”

Jag tänker: detta angår inte mig. Jag känner ingenting när jag läser det, lär mig ingenting. Det är som om någonting i mig saknas, ett mentalt skikt eller en livserfarenhet som inte finns där och som gör mig oemottaglig. Jag sörjer det lite.

Lina Erkelius

Mer läsning

Annons