Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En välskriven roman – men den saknar lite intensitet

/

År 2004 utgavs Carl Hamiltons ”Det infantila samhället – barndomens slut” (Prisma).

Annons

Boken handlar om en havererad föräldrageneration och ett samhälle som hetsar barn att bli vuxna alltför tidigt. Hamilton driver tesen att barndomen håller på att upplösas parallellt med att föräldraskapet eroderar. De vuxna orkar inte längre sätta gränser. Vuxna vill vara tonåringar, barn tvingas vara vuxna.

Felicia Stenroth refererar inte alls till Hamiltons bok, ändå kommer jag att tänka på den medan jag läser ”Bilder som inte angår mig”. ”Det infantila samhället” är mer aktuell, skrämmande och uppfordrande än någonsin.

I Felicia Stenroths debutroman möter vi den unga kvinnan Minna, ”vuxen” på ett påtvingat sätt. Felicia Stenroth lägger dramatiskt livserfarna, resignerade ord i hennes mun: ”Kärlek är någonting som är få förunnat och jag är inte den sortens människa som kommer att få uppleva den.”

Minna gör allt möjligt. Pluggar, arbetar på sjukhus, jobbar extra som modell på en krokikurs och har ett förhållande med den allvarsamme och inkännande Aron samtidigt som hon dras till både Frida och Sebastian.

På fritiden snattar hon oberört i butiker, studerar sin kropp, kritiserar för sig själv sitt och andras sätt att vara – alltså ägnar sig åt att vara ”vuxen” och leva lika andefattigt som andra ”vuxna”, en tillvaro förd i ett vakuum.

I den ena stunden tänker jag ”gode gud, vad har vi gjort med våra barn?”, i den andra ”men snälla, skärp dig, känn något!”

Ett besök hos farmor Judith är centralt. Hennes son, Minnas pappa, är död. Det finns någonting skört här, något hemligt, en känsla av självcensur, och detta viktiga sveps också det förbi, sveps förbi inte omfångsmässigt, men känslomässigt/berättarmässigt. Modern nämns inte med ett ord, ett berättargrepp som biter sig fast ett tag, men som efter avslutad läsning och en stunds funderande lämnar mig tom i huvudet eftersom inte någon ledtråd har framkommit under berättelsens gång.

Denna känsla av resignation och brist på energi präglar både Minnas personlighet och författarens berättarsätt. Det ena skulle inte nödvändigtvis behöva vara en konsekvens av det andra. Bilden som far förbi i mitt huvud är ett tunt sidentyg som dras över ett blankpolerat trägolv: ingenting berör, allting fladdrar förbi, det finns det som är ”vackert”, ”fint” och ”viktigt”, det finns också en stark underliggande medvetenhet om moral och omoral, men det betyder föga. Djupa mänskliga relationer och sexuella utflykter är samma sak, någonting man gör bara, sätter inga spår. I botten anar man en gränslös rädsla som jag önskar kom fram bättre i denna annars överlag välskrivna roman, inte nödvändigtvis genom en annorlunda dramaturgi, men kanske genom åtminstone en eller ett par växlingar i berättelsens rytm, kanske lite uppriktig intensitet.

Lina Erkelius

Mer läsning

Annons