Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En viktig bok

/

När jag sätter mig för att börja skriva det här så kräver Social­demokraterna en oberoende kommission som ska granska hanteringen av fallet Thomas Quick.

Annons

Samtidigt har justitierådet Göran Lambertz gått ut och konstaterat att det finns övertygande bevis för att Thomas Quick är skyldig till två mord.

Debatten lär fortsätta och jag råder alla som funderar på att ge sig in i den att läsa Hannes Råstams imponerande genomgång av Thomas Quick (som numera har återtagit sitt gamla namn Sture Bergwall) och den långa rad av mord som han erkänt och de fall där han dömts.

Bara det att utredarna missade en sådan enkel sak som att kolla om den 14-årige Bergwall verkligen åkte till Växjö för att mörda Thomas Blomgren. Det finns bildbevis på att just den dagen mordet skedde konfirmerades Sture Bergwall tillsammans med sin tvillingsyster. Förutom att systern kunde bekräfta det. När det gäller Johan Asplund i Sundsvall gräver Hannes Råstam fram alibi för det försvinnandet också. Samma dag som Johan försvinner kommer hans mamma hem från sjukhuset och själv hämtar Sture Bergwall ut en månads förbrukning av Sobril på apoteket den dagen.

Så, hur kunde det här utvecklas till att bli en serie rättegångar som pekade på att Thomas Quick var en av de värsta seriemördarna i modern tid?

Hannes Råstams bok är en lågmäld men samtidigt rasande genomgång av hela historien. Han lyckas vinna Sture Bergwalls förtroende och får tillgång till journaler, anteckningar och annat. SVT har visat Hannes Råstams tre dokumentärer om Quickfallet. Boken måste väl ses som en sammanfattning – och en rätt hård vidräkning med ett rättssystem som tydligen inte har fungerat fullt ut. För att ta till en liten underdrift.

Det har varit ett samarbete mellan utredare, åklagare och terapeuter som lägger pussel och bit för bit får fram bilden av en seriemördare av värsta sort.

Thomas Quick är en villig medspelare, för han förses ju hela tiden av stora doser narkotikaklassade mediciner, ett slags institutionaliserat missbruk. Ibland är han så drogad att han måste stöttas vid vallningarna på de olika brottsplatserna.

På ett sätt kan jag förstå poliserna och åklagaren, för här börjar en person som är dömd för allvarliga våldsbrott plötsligt erkänna det ena ouppklarade mordet efter det andra. Från Johan Asplund till de holländska makarna i Appojaure, till en rad mord/försvinnanden i Norge. Han erkänner till och med mord där polisen har klart för sig vem som är mördaren, men där bevisen inte har räckt till för åtal.

Och under så gott som hela tiden får Thomas Quick permissioner och frigång. Permissioner som han berättar för Hannes Råstam vad han gjorde: Han åkte och satte sig på bibliotek för att läsa vad tidningarna hade skrivit om de olika fallen.

Det var också detta som på allvar fick Hannes Råstam att hänga fast vid fallet Quick. Han upptäckte att samma mönster återkom i fall efter fall: Det mesta som Quick berättade i förhör och vid vallningar hade han kunnat läsa sig till i tidningar eller fått veta av sin terapeut eller av polisutredarna. De oklippta filmerna från vallningarna visade också att Quick knappast kunde vara skyldig.

Den här boken är spännande som en thriller, den är ett långt och välskrivet reportage om ett unikt rättsfall i Sverige och Norge. Men frågan är ändå, varför började Quick/Bergwall erkänna mord efter mord? Förklaringen finns kanske i citatet ur Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” som Hannes Råstam valde till försättsbladet. Ni vet det där ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå hatad...”

Anders Wennberg

Mer läsning

Annons