Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Enkelt och vardagligt – då blir det oftast mycket bra

/

Annons

”Finlands svar på Henning Mankell” står det på omslaget till den här romanen. Och kanske det – men Leena Lehtolainen står stadigt på krimiscenen utan att behöva jämföras med andra. Dessutom är Lehtolainens böcker inte på långt när lika svarta som Henning Mankells Wallanderserie. Jag tror att det främst beror på att Maria Kallio, Esbopolisen som är huvudfigur i den här utmärkta serien kriminalromaner, lever ett förhållandevis vanligt liv. Två barn, ett par katter och en man som hon lever ett tämligen jämställt liv med. Ett familjeliv som inte är utan problem, men som på det stora hela verkar ganska bra.

Ungefär som väldigt många av oss medelklassmänniskor i Norden lever.

Därför är förstås kontrasten till Maira Kallios arbete desto skarpare, även om jag känner Leena Lehtolainen som en ganska återhållsam författare. Hon skriver vardagligt och enkelt och det blir oftast mycket bra.

”Var är alla flickor nu?” tar upp ett mycket aktuellt och brännbart ämne, nämligen hur unga invandrade flickor har det. Det handlar om hederskultur som krockar med västerländska värderingar. Unga flickor som plötsligt bara försvinner, på goda grunder misstänker polisen att de antingen skickats iväg för att giftas bort eller för att uppfostras i sina föräldrars hemländer.

Maria Kallio har efter några år som lärare på polishögskolan återvänt till polisen där hon får ansvar för en specialgrupp som ska utreda våldsbrott som faller utanför den ”vanliga” ramen. Den gruppen hinner knappt bildas förrän de får ta tag i tre fall där muslimska unga flickor har försvunnit. Ingen anmäls saknad av sina familjer och gemensamt för dem är att de har varit med i Tjejklubben, en slags fristad för unga flickor i Esbo.

Maria Kallio och hennes två kollegor hinner bara börja utreda så påträffas en fjärde flicka mördad, strypt med sin egen sjal.

Jag förstår att det kan vara svårt att närma sig främlingsfientlighet och hederskultur i litterär form. Det ställer nog stora krav på författarens förmåga att gestalta och ge liv och bakgrund åt alla sidor av en konflikt. Och det är precis vad Leena Lehtolainen kan. Hon väjer inte för att ta upp de svåra problemen, diskutera dem utan att på något vis fördöma eller vifta med pekpinnar. Jo, det är klart att hon inte ger rasisterna någon slags försonande bakgrund, men det gör hon inte med de hårdnackade muslimska männen heller.

Resultatet blir en alldeles utomordentligt bra roman om ett ständigt aktuellt och viktigt ämne.

Mer läsning

Annons