Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Enormt bra!

/

Annons

På omslagsflikarna citeras två nutida giganter i den amerikanska hårdkokta skolan, Dennis Lehane och George P. Pelecanos. Båda två anser att ”En sista riktig kyss” är den bästa och mest inflytelserika kriminalromanen som skrivits under deras livstid.

Jag tänker omedelbart: om två av mina favoriter tycker så, måste detta vara bra.

De har rätt, det här är bra. Det är enormt bra. Jag är mycket tacksam mot Modernista som ger ut James Crumley i en lågprisserie kallad Modernista Pulp. Tyvärr har James Crumley lagt ner pennan för gott, han avled den 15 september, inte ens 70 år gammal.

Crumley ingår i den hårdkokta, amerikanska traditionen som bildats och förvaltats av namn som Dashiell Hammett, Raymond Chandler, Robert B. Parker och Mickey Spillane.

Här finns privatdeckaren, uppdraget, faran, den svarta humorn och det lakoniska språket.

Det är 1970-tal i USA och privatdetektiven C. W Sughrue kontaktas av ex-hustrun till den berömde författaren Abraham Trahearne. Författaren är ute på en av sina återkommande suparturnéer och uppdraget är att hitta honom och hämta hem honom innan han super ihjäl sig. Han finner honom i en sunkig ölbar i Sonoma i Kalifornien. Där sitter författaren och dricker öl tillsammans med en alkoholiserad bulldogg och hämtningsförsöket slutar med skottlossning, polisingripande och sjukhusvistelse för författaren.

Kvar på ölbaren sitter Sughrue och talar med Rosie som äger baren. Hon anlitar honom för att leta reda på hennes dotter som försvann i San Francisco tio år tidigare, mitt under hippie-eran.

Så det blir ingen hemtransport av författaren. Sedan han lappats ihop åker Sughrue och Trahearne (och den försupne bulldoggen) ut på en turné för att söka efter den försvunna dottern. Det blir en vinglig färd mellan häftiga fester, slitna motellrum och återkommande baksmällor. ”Hem är där min återställare står” som Sughrue säger.

Men till slut återvänder de och nu börjar mystiken tätna ordentligt. För Sughrue lyckas hitta spåret efter den försvunna dottern, givetvis är det ett spår som är allt annat än ofarligt.

Sughrue och Trahearne är på varsitt sätt hårdingar. Sughrue är Vietnamnveteran medan Trahearne är veteran från andra världskriget. En udda duo som blir vänner, ovänner och vänner igen.

”En sista riktig kyss” är nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Språket fångar mig omedelbart, intrigen är smart och dialogen intelligent. Miljöerna känns märkvärdigt välbekanta, och det är ju inte så konstigt. Mängder av filmer har ju visat de där sunkiga ölsjappen, de obehagliga topplessbarerna och de oändliga raka vägarna.

Klassisk amerikansk miljö, klassisk amerikansk kriminallitteratur – det är sällan det blir bättre än så här.

Mer läsning

Annons