Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Erik Wijk 09

/

Annons

Det var både fascinerande och obehagligt på ett smått skrämmande sätt. När han pratade om sin far kröp det liksom en otäck kall insekt utmed ryggraden. Huden knottrade sig. Tankarna gick på högvarv. Det han sade satte igång de egendomligaste fantasier, bilder formades av det udda och avvikande, det som föll utanför alla vanliga normer.

En man i en skog. Ett litet enkelt hus utan el eller telefon, ett liv i total ensamhet. En folkilsken eremit mitt i folkhemmet.

Men det fanns något både skrämmande och lockande med tanken; det var det tveeggade som så starkt stimulerade inbillningsförmågan. Alla drömmer vi väl någon gång, i någon situation – av euforisk längtan eller leda vid samtiden – om att få dra oss undan världens tjafs och oväsentligheter, få försvinna från vardagens trivialiteter.

Ett liv i ensamhet, ett liv bortom den materiella statusjakten och vardagens enformiga ekorrhjul, framstår allt entydigare som det senkapitalistiska samhällets sista heliga tabu. Skogsliv vid Walden är idag en psykiatrisk diagnos.

En gång kände jag Erik Wijk, jag kände honom väl. Risk för jäv föreligger alltså, även om åren som passerat sedan dess garanterar en viss svalkande distans.

Då, på åttiotalet, berättade Erik Wijk, på sitt alltid lika sakliga och oaffekterade sätt, om hur hans pappa sedan länge l evde eremitliv uppe i Tivedens djupa skogar, några mil utanför Hova.

Olof Wijk träffade ingen.

Hade inte telefon, ingen el indragen i den lilla primitiva stugan. Han hade, såvitt Erik visste, över huvudtaget ingen kontakt med omvärlden, förutom genom ett ganska stort antal rättstvister och krångliga lagliga processer som han drev mot ett flertal personer – mot såväl grannar som släktingar i eviga arvstvister.

Erik Wijk tvingades att växa upp och leva med en mörk och gäckande skuggvarelse; en okänd far som ständigt fanns där, inte som en människa av kött och blod utan enbart som ett oartikulerat och osynligt hot – modern var bokstavligen livrädd för sin exmake, liksom många även framförde farhågor att Erik Wijk en dag skulle drabbas av faderns ”sinnessjukdom”, att han riskerade bli som sin pappa.

Hur många gånger fick han inte under sin uppväxt höra varningsorden: ”Akta dig så att du inte blir som Olof!”

Hans far förvandlades genom sin frånvaro till något hotfullt och obegripligt, något ständigt skrämmande.

När Erik Wijk en helt vanlig kväll i november 2006 får besök i sin Stockholmslägenhet av två vänliga och förstående kriminalpoliser, som meddelar att hans far hittats avliden i sin stuga, sönderbränd intill oigenkännlighet med ansiktet lutat rakt mot ett gasolelement, inleder han en undersökning.

Han vill äntligen bringa klarhet i missförstånden, förtalet och ryktena, de motstridiga uppgifter han fått; han vill äntligen få svar på alla frågor som ständigt funnits där:

Hur blev det så fel? Vad hände i faderns liv som ledde fram till hans eremitliv? Vad var det egentligen som gick snett?

”Jag måste skaffa en egen bild av min pappa”, skriver han nu.

I sin nya omfångsrika och ytterst gripande bok ”Allt vi här drömma om” skildrar Erik Wijk sin far och de två rika Göteborgssläkterna fadern härstammade ifrån: dels släkten Wijk, dels den mycket förmögna och kända redardynastin Broströms – en gång en av Sveriges rikaste familjer.

Han målar inledningsvis upp den sociala bakgrunden, skildrar de personer som byggde upp de ekonomiska imperierna, dess grundare och senare släktled av förvaltare och förstörare.

Till mönstret, själva mekaniken, påminner det inte så litet om Thomas Manns ”Huset Buddenbrook”.

Kraven på släktens ättelägg var hårda, för att inte säga skoningslösa. De förväntades leva upp till de högsta av normer, bli delar av dynastiernas maktsfärer, inta sina givna ledarpositioner.

Här fanns tyngande traditioner, nedärvd elitism, förväntad duglighet och företagsamhet – allt parat med en ofta kylslagen och närmast inhuman stämning i hemmen.

De flesta av barnen växte upp på mycket långt avstånd från föräldrarna. Tjänstefolk och senare internatskolor var deras verklighet, inte närhet och kärlek.

När Erik Wijk som tjugoettåring år 1984 beslutar sig för att ta sig förbi ovissheten och försöka bryta cirkeln av skräck och skvaller och – på vinst och förlust – åker upp till Tiveden, till det lilla rödmålade huset utanför Hova, har han inte träffat sin far sedan han var sex år gammal.

Femton år har hunnit passera utan ett enda sammanträffande. Hur mötet mellan far och son avlöper ska inte avslöjas här, ty hur hjärtlöst det än kan låta i sammanhanget så är ”Allt vi här drömma om” en ovanligt spännande och fascinerande bok, som läsare drivs man framåt, nyfikenheten brinner – man vill vet, man vill förstå.

Förnuftet kräver en förklaring. Boken är förvisso inte konstruerad som en thriller men ändå bygger Erik Wijk upp en ständigt stegrande förväntan.

Gåtan Olof Wijk lockar.

Vad som tycks ha varit den utlösande orsaken till först skilsmässan, och sedan även till eremittillvaron, var att Olof Wijk kom i kontakt med Emmanuel Swedenborgs märkliga och religiöst utmanande tänkande. I Sverige är Swedenborg reducerad till en historisk gestalt, men i framför allt England och USA lever och frodas ”New Church”, en religiös rörelse som ingenjören och mystikern Swedenborg grundade som en sannare variant av kristendomen.

Mötet med Swedenborg är skiljelinjen. Där finns ett före och ett efter. Det är avgörande. Olof Wijk kliver in i en ny, allvarligare tillvaro. Det religiösa budskapet, Swedenborgs tolkningar av andevärldarna, blir det centrala i Olof Wijks liv. Vardagen, den triviala materialismen, släktens förväntningar - allt detta förlorar i betydelse.

Men mycket hinner hinna innan Erik Wijk når fram till den punkt där han på allvar – på egen hand, utan andras fördomar och familjens fördömanden – kan ta itu med att försöka förstå sin far.

Eriks farfar hade till exempel skapat en fond i Genève. Erik och hans syster tågluffar ner till Schweiz, söker upp den advokat de blivit anvisade att besöka. Blir sedan i sin tur av denne strike herre hänvisade till en bank i närheten.

De får inte veta något om fonden, inget om hur stort saldot är på kontot. De blir enbart tillfrågade hur mycket pengar de vill ha. Erik ber om fyrtiotusen kronor, lagom att täcka ett års studier. Han får pengarna. Systern får sina. Sedan är det bara att åka hem.

Det är efter branden, och faderns död, som Erik Wijk beger sig till stugan. Han är alltför rädd, nervös inför vad han kommer att finna, för att åka ensam.

Därinne råder rena misären; en stickande lukt av en gammal man som inte längre klarat av den mest grundläggande hygienen, fett och damm har bildat en hinna över allt som finns därinne, faderns papper ligger osorterade, utan inbördes ordning. Smuts, gammalt skräp, förpackningar, tidningar, kaotisk oordning kring en man som förlorat förmågan att stå förfallet emot. En bild av en människas tragedi. Det enda fadern verkar hållit ordning på är de många blocken med automatisk skrift, dessa meddelanden från en annan värld, med budskap om allt från Olof Palmes mördare till var bortförda barn befinner sig.

Där börjar en svår resa. Där inleder Erik Wijk sitt sökande. ”Allt vi här drömma om” är först och främst en minutiöst genomförd undersökning. Den kan, på ett plan, påminna om forna tiders vetenskapsmän som genomkorsar och kartlägger okända territorier, vilket – i detta fall – är en upptäcktsfärd i den egna historien.

Det är ett sökande efter sanning. Erik Wijk strävar efter största möjliga objektivitet, hans ideal är – starkt influerat av Jean-Paul Sartre – ett genomskinligt liv där inga hemligheter döljs eller tillåts leva och växa sig starka och okontrollerbara i mörkret. Där materialet tryter, alltmedan undersökningen fortskrider, och han tvingas gissa eller fylla i tomrummen redovisar han bristerna och förklarar tydligt hur han resonerat.

Det blir märkligt nog inte privat. Aldrig påträngande intimt trots Erik Wijks envisa närgångenhet och hänsynslös öppenhjärtighet.

Det blir aldrig snaskigt psykologiserande, inget flummande eller frihjulande i tolkningarna. Exakthet och en varsamhet – ja, ödmjukhet – i tolkningar har varit Wijks ledstjärnor.

Erik Wijk höjer hela tiden texten, genom sin lidelse efter att blottlägga de faktiska förhållandena, över bekännelselitteraturens begränsningar.

”Allt vi här drömma om” är en djupt gripande bok, en berättelse om de riktigt rikas kvävande krav och traditioner, om hur de enskilda människorna fastnar i sedvänjornas nät och riskerar förlora förmågan att vara just människor.

Men främst är det en skildring av ett tragiskt människoöde, om en man som inte kan nöja sig med det ensidigt materiella livet och hur han allt svårare skadas av sitt utanförskap.

Och till sist, hur man än vrider och vänder på det, står penningen och makten där.

I dess skugga skapas en hård värld utan värme och förståelse, utan mänsklig närhet; där härskar en ogin oförsonlighet mot varje form av svaghet och en total brist på tolerans för det annorlunda, det som faller utanför de strikta ramarna.

Crister Enander

Mer läsning

Annons