Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett liv med män

/

Annons

”Tre berättelser; tre män” är den franska filmregissören och konstnären Valérie Mréjens (född 1969) debutbok. Den består av tre kortromaner.

Den första texten, ”Morfar”, handlar inte om bara om morfar utan lika mycket om fadern och den döda modern. Den andra texten handlar om en pojkvän, den tredje helt och hållet om fadern. ”Handlar om” är förresten helt fel uttryck, det antyder att det finns ett förlopp, vilket det inte gör. De olika berättarsätten kräver en beskrivning eftersom det som fascinerar mest med den här boken är just berättarformerna och den helhet som de till slut bildar.

I den första berättelsen bygger Mréjen de milt humoristiska och ganska sorgliga porträtten av fadern och morfadern, båda två fladdriga, egensinniga och otrogna kvinnotjusare, genom att i stort sett stapla fakta på fakta. Det finns inget skeende, inget förlopp, det går ingen tid. Berättelsen serveras i form av påståenden eller rapporter:

”Ibland kliver pappa ur sängen innan han ska sova för att gå och hämta en bit choklad i skåpet och upprepar denna manöver en eller två gånger med klapprande tofflor.”

”Morfar har alltid haft en viss förkärlek för ordning och reda. Han är helt oemottaglig för humor som till exempel när man räcker ut tungan åt honom eller skojar med honom. Man ska framför allt inte vara olydig.”

Kommunikationsproblemen inom familjen är uppenbara. Fadern klandrar Valérie (berättarjaget kallar sig så) för att ha dålig kontakt med sina syskon för att i nästa stund be henne prata med nya frun Rosine och ta reda på varför hon är så tjurig jämt. Morfadern skickar vykort adresserade till hunden när han är på sin årliga semester i Italien. Alla pratar förbi varandra, ovanför huvudena på varandra, lyssnar inte. Hur gör man för att hålla samman en familj, för att få förhållandet till en pojkvän att fungera? Vill man det och i så fall till vilket pris? Vem är det viktigt för och varför?

Speciellt den första texten torde ha orsakat översättaren visst huvudbry eftersom Mréjen här leker med uttryck, ordspråk och språkliga missuppfattningar. Jenny Höglund har gjort klokt i att låta bli att översätta vissa särskilt knepiga ordvändningar och i stället gjort en not.

Den andra texten, ”Citrusmannen”, saknar också scener, det vill säga vi befinner oss inte på en bestämd plats vid ett bestämt tillfälle och deltar inte heller här i något yttre skeende. Det torrt humoristiska porträttet av den bisarre pojkvännen Bruno växer fram genom Valéries minnen och med återberättandets karakteristiskt obestämda tidsmarkörer: ”en söndag” gjorde vi det och det, ”det hände att”, ”ibland”, ”en kväll”, ”i början”, ”vi brukade”.

I de till synes slumpmässigt nerskrivna minnena finns en inre utveckling. Valéries självutplånande besatthet av Bruno blir mer och mer frustrerande för läsaren, och avståndet mellan dem, som hon känner men naturligtvis inte han, som hon försöker göra någonting åt men naturligtvis inte han eftersom han i sin blindhet och självtillräcklighet är alldeles nöjd som det är – detta avstånd blir bara längre och längre. Varför fortsätter Valérie att vilja blåsa upp pojkvännens redan sprickfärdiga ego, hans koketterande? Frågan får inget svar, berättelsen är befriande renons på psykoanalys.

Den första textens påståenden är slutna och oemotsägliga. Som läsare får man välja att tro på dem – eller inte. Läsaren kan inte kika bakom och göra en egen bedömning av vad som verkligen sker. Den sista av bokens texter, ”Eau sauvage”, är den första textens motsats.

Här drar Mréjen collagestilen till dess yttersta spets. Det finns ingen som helst ram. Det är inte heller fråga om ett ”berättande”, utan hela texten består av avlyssnade och nedtecknade monologer, faderns redogörelser, åsikter, frågor och uppmaningar till Valérie, allting huller om buller. I det som ”i verkligheten” var en dialog saknas hennes repliker, vilket förstärker det fragmentariska, det splittrade, faderns oförmåga att lyssna, människors oförmåga att nå fram till varandra och det tragikomiska i det. Valérie antecknar vad fadern säger på telefonsvararen och när de träffas, återger det han skriver på vykort, men förhåller sig inte till det, värderar det inte, är själv alldeles osynlig, kommenterar aldrig.

”Mår du bra, min älskling? Har du det fint? Är det intressant? Har du roligt, går du ut på någonting? Har du träffat några nya kompisar? Var det en positiv upplevelse? Det är bra. Det var trevligt att höra.”

Faderns babblande ligger fullkomligt öppet för läsaren att tolka och pussla ihop med de bägge föregående texterna. Stilistik och innehåll hade knappast kunnat synkroniseras på ett mer effektivt sätt.

Lina Erkelius

Mer läsning

Annons