Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fånga ögonblicket!

Lasse Ekstrand läser en lärdomsbjässe som släppt den politiska präktigheten och blivit existentialist.

Annons

När fan blir gammal blir han religiös, brukar det heta. Men när professorn blir gammal, blir han existentialist. På ålderns höst, välsignad med ett barnbarnsbarn, framträder Sven-Erik Liedman som en sannskyldig existensfilosof. Och bättre, mer avklarnat, har han, intressant nog, aldrig skrivit. Inte ett uns, om än med några undantag, av den politiskt korrekta präktighet och Bror Duktighet som annars kan störa hans stil.

Böcker man minns, där han excellerat i blodfattig förnumstighet. Man har otåligt letat sprickor i det välunderbyggda, att texten plötsligt skall få problem med sig själv, börja lukta motsägelsefull och ofärdig människa. Sådana som vi alla är.

Liedman, en av de mest produktiva humanisterna – de som nu sparkas ut från våra intellektuellt förfallna universitet – i vårt land. Lärdomsbjässe. Med en till synes orubblig, man kunde säga ideologiskt betingad, tro på bildning, förnuft och pedagogik. Nu anlagt en melankolisk ton, äntligen luktar det människa! Tonen färgad av att den i år 74-årige Liedman befinner sig i tillbakablickandets fas.

Vad blir kvar av all vår ävlan? Vilka spår lämnar vi? Är inte allt blott förgänglighet och tidens flykt under en tom himmel? Det enda säkra, den oss alla väntande döden.

Livet handlar om val, betonade Sartre. Vi är inte enbart ett skoningslöst ödes offer. Aldrig för sent att välja en ny inriktning på sitt liv, kasta sig ut på många famnars djup, för att travestera Kierkegaard. Många gånger citerad av Liedman, uppenbarligen numera en husgud för honom, när det såta paret Marx och Engels pensionerats. Men vad präglar våra val, snarare icke-val? Och i vilken form av samtid, som sätter ”marginalerna”, som Liedman kallar det, för vårt agerande, sker de?

Liedman berättar inlevelsefullt och initierat om en rad döda personer. Man är frestad tolka det som att de används som projektionsskärmar. Både kända och okända. Uppbrottets bärare. Rastlösa och komplexa. Ena stunden samlade och välanpassade, i nästa stund oberäkneliga och otyglade.

Den store Goethe, som han har ett särdeles gott öga till, såväl som för oss andra en obekant präst som Erik Söderberg från den liedmanska skånska hembygden. ”Fausts” författare och den vidlyftige slarvern till präst: i princip samma andas barn. Parallellen häftig.

Gemensamt för alla som förekommer i boken – dessa liedmanska valfrändskaper som Goethe skulle ha sagt - är att de hela tiden längtar något annat, de vill bort. Det som är här och nu duger inte. Oron driver på dessa osaliga andar. De vägrar låta bli att leva fullt ut medan de lever. Även till priset av andras olycka.

Kanske drömde Liedman många gånger om ett annat liv än det akademiska, i hans fall framgångsrika och uppburna. Men inrutat och förutsägbart. Karriärinriktat och belönande hans överlägsna professionalism – men utan passion. Kanske gömmer sig bakom det officiella varandet i världen en Liedman vi aldrig fått lära känna? När han berättar att han twittrar, Facebook syns honom däremot för privat och exhibitionistiskt, låter han lite spefull. En ny och charmerande sida hos honom. Det gamla (!) rödskägget Liedmans ”Livstid” är inget politiskt eller ideologiskt manifest – även om nyliberalismen kritiskt adresseras – utan en appell eller uppfodrande anmodan riktad till var och en av oss. Fånga ögonblicket! Det kommer aldrig åter.

Men sin anmodan berör mig Liedman mer än någonsin tidigare. Hans personliga, existentiella reflektioner etsar sig in. Med störd sinnesro lägger jag bort den lilla boken, dagslända på omslaget, och återgår till vardagens trivialiteter.

Professor emeritus Liedman som existentialist?

Mycket tilltalande!

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons