Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fantastiskt bra

/

Jag undar om jag inte har Tove Alsterdals debut ”Kvinnorna på stranden” någonstans i de olästa högarna därhemma. I så fall har jag gjort en oförlåtlig miss.

Annons

För är den av samma klass som ”I tystnaden begravd” så är det krimi av bästa sort. Precis av den sort som jag gillar så mycket.

Alltså den sort som har en intelligent och överraskande intrig, som befolkas av trovärdiga människor och som är grymt spännande.

Om jag säger Åsa Larsson när hon är som bäst så förstår ni.

Tove Alsterdal skickar sin huvudperson journalisten Katrine till ungefär samma trakter som Åsa Larsson så bra skriver om. Fast något längre österut, i Tornedalen. Katrine har fått sparken som Sveriges Radios korrespondent i London. Hon åker hem till Sverige för att ta hjälpa sin gamla mamma. Det visar sig att mamman fortfarande äger ett hus i Kivikangas i Tornedalen. En fallfärdig gård som det finns en köpare på, en köpare som är beredd att betala en och en halv miljon.

Katrine åker till Kivikangas för att titta på gården. Byn är just då mycket omskakad eftersom Lars-Erkki Svanberg, på 1950-talet en av Sveriges bästa skidåkare, just blivit brutalt mördad.

Det märks att Tove Alsterdal känner sitt Tornedalen och de människor som bor där. Lokaldoften och människorna stiger verkligen fram ur sidorna. Jag är inte själv så långt norrifrån, men nog känner jag igen en del av mentaliteten från mina hemtrakter. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men Tove Alsterdal gör det och hon gör det så fantastiskt bra.

Katrine finner att hon egentligen inte vet någonting alls om sin mammas historia. Det visar sig finnas hemligheter och gåtor i släkten som aldrig har fått svar eller ens fått chansen att ventileras. Som journalist vet hon hur hon ska söka svaret på gåtorna.

Det blir en färd genom historien om de svenskar som åkte till Stalins Sovjetunionen för att bygga arbetarnas nation, om de få som återvände hem och om dagens ryska verklighet. Här kan jag möjligen känna mig lite övermätt på rysk organiserad brottslighet, men jag köper det också.

Framför allt för att Tove Alsterdal knyter ihop sina olika trådar så elegant och med ett så njutbart språk.

Katrine må i vissa lägen framstå som lite väl godtrogen, men det kanske huvudpersonen måste vara för att det ska bli så nervkittlande som det blir.

Nu måste jag bara gräva i de olästa högarna för att se om Tove Alsterdals debut finns där. Gör den det kommer jag nästan inte att förlåta mig för att ha missat den.

Mer läsning

Annons