Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Filmiska nedslag

En tegelsten film dyker upp så lagom till jul. Kaxigt kallas den ”Det här är film” med en välklädd Al Pacino ur Gudfadern på omslaget. Christina Hygge läser en uppräkning och frågar sig – vågar man påstå att författarna har fel?

Annons

För några år sedan kom det ut en tegelstenstung bok som heter ”1001 filmer du måste se innan du dör”. Den räknar upp klassiker i kronologisk ordning från stumfilm fram till början av 2000. En filmälskare vill välja sina egna klassiker och är inte nöjd med någon annans förslag, så det finns mycket där som man kan vända sig mot, speciellt tyngdvikten på amerikansk film. Men å andra sidan vill de allra flesta se amerikansk film.

Nu kommer en ny ännu tyngre tegelsten som mycket kaxigt heter ”Det här är film” med en bild på Al Pacino som en välklädd Michael Corleone ur Gudfadern. Imponerar så det förslår. Vågar man opponera sig och påstå att författarna har fel?

Det är ett väldigt grepp man försöker ta på hela filmhistorien, som för all del inte är så lång men ändå väldigt brokig. Många brittiska filmskribenter har skrivit olika kapitel om olika ämnen och om olika tidsepoker. Det är inte lätt att få en överblick. Från början känns det som att hela boken är en uppräkning av hela världens filmer, med nedslag på ett urval filmer. Tidstypiska filmer får en närmare presentation och man visar där med stillbilder det man kallar nyckelscener. Det är inte alltid jag känner igen de nyckelscener som skribenten beskriver på filmer jag sett, men så är det med film. Filmer talar mer till känslan än till intellektet.

Men var finns då förtjänsterna med boken när man kan slå upp alla fakta på nätet (IMDB.com) om alla filmer? Här finns artiklar om ovanligare filmländer som Iran, Mexiko och från Afrika och Bollywood. Brittisk film får kanske mer uppmärksamhet än den förtjänar för att skribenterna är britter, men det stör faktiskt inte så mycket. Ju mer man studerar boken desto mer intressant hittar man. Liksom i varje välskriven encyklopedi kan man dyka ner var som helst och hitta något intressant.

Jag upptäcker med viss vånda att den första film jag såg som treåring, Snövit, finns beskriven redan på sidan 146 och bokens sista film, den franska En profet finns på sidan 562. Jag har alltså varit med under en stor del av filmhistorien. De tidigare filmerna, även stumfilmer visades förr på Sveriges Television. Man kunde sitta uppe sent och bli vettskrämd av Nosferatu, den första vampyren på bio, eller skratta åt amerikanska screwball-komedier med Cary Grant och Katharine Hepburn på eftermiddagen. Numera måste man vara specialintresserad för att få se de här filmerna. Men här i boken finns de alltså allihop och man kan söka dem vidare på nätet.

I ”Det här är film” finns många filmer och filmskapare med, men inte alla. Naturligtvis finns Ingmar Bergman med, men inte Bo Widerberg, som faktiskt blev internationellt känd med Elvira Madigan. Jan Troell finns däremot med. Arne Sucksdorff, Alf Sjöberg och Hasse Ekman är nämnda i kapitlet om nordisk film tillsammans med Ingmar Bergman. Det känns lite snålt faktiskt, men våra nationella storheter har naturligtvis fått vika för de brittiska.

Så här kan man fortsätta att lusläsa boken, reta upp sig en del och förundras en del och underhållas mest hela tiden.

Christina Hygge

Mer läsning

Annons