Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Företagsam guide till Gävletraktens vattenhål

/

Annons

Det finns mänger av guideböcker med betoning på kyrkor, slott, herresäten och hembygdsgårdar. Anders Johnson, välkänd liberal skriftställare, är med sin nyutkomna ”Fånga platsen. Guide till Sveriges företagsamma historia” först med en guidebok inriktad på orter av betydelse för industri, hantverk, gruvor, skogsbruk, fiske, kommunikationer och tjänsteföretag. Däremot inte jordbruk som historiskt varit mer hushålls- än affärsbetonat och dessutom skulle kräva en betydligt större bok. Tjänstesektorn är numera störst, och som dess tre främsta pionjärer sätter Johnson bankgrundaren A O Wallenberg, J P Åhlén med postorder och varuhus samt Wilhelmina Skogh, den vidunderliga hotellpionjären i Storvik, sedan också i Bollnäs, Rättvik och Stockholm.

Johnson har inte nöjt sig med skriftliga källor utan ensam eller med barn och fru, besökt ungefär 1200 platser landet rumt där han ort för ort vaskat fram intressanta byggnader, broar, ruiner eller industriminnen på drygt tusen av dessa. Allt sedan komprimerat till 560 faktaspäckade sidor. Resandet har pågått sedan 1994 och motsvarat två varv kring jorden. Han har rest som en nutida Linné, men på jakt efter företag i stället för växter. Johnsons äldsta besöksmål är Röda jorden vid Riddarhyttan där järn framställdes för 2400 år sedan, det yngsta Dragon Gate i Älvkarleby.

Han delar in Sverige i 25 regioner. Landskap och län säger ganska lite om företagande. Johnson väljer i stället vattendrags avrinningsområden. Det är ett genialt pedagogiskt drag, eftersom vattendrag länge var så avgörande för företags lokalisering. Vattenkraft, vatten att färdas på, processvatten, fiske och rekreation.

”Dalaregionen” omfattar Dalälven med biflöden, och eftersom han börjar nerifrån kommer där först Skutskär, Älvkarleby, Untra (med ”landets exteriört och interiört mest magnifika kraftstation), Söderfors och Gysinge. Också Edske masugn hamnar där eftersom den ligger vid vatten som ändar i Dalälven. I Uppland ingår Uppsala och andra orter längs Fyrisån i ”Norra Mälardalen”, medan ”Upplandsregionen” omfattar kustorterna och orter vid de åar som rinner direkt ut i havet.

”Hälsingeregionen” inkluderar Härjedalen, alltså Ljusnans hela svenska avrinningsområde. De stora Norrlandsälvarna gör att regionerna norrut alla sträcker sig från norska gränsen till havet.

”Gästrikeregionen” är rik på industriminnen. För oss som bor här är det tankeväckande när Johnson inte utgår från kommunerna utan från vattnet. Flest orter, nio, som Johnson rekommenderar besök på finns vid Gavelhytteån och Hoån, nämligen Hammarby, Gammelstilla, Torsåker, Valls kalkbrott, Kalvsnäs och Kratte, Bodås, Storberget, Hofors men också Korså bruk i Falu kommun. Fem orter vid Jädraån, Sandviken, Högbo bruk, Jädraås, Svartnäs och Svabensverk, de två senare i Falu och Ovanåkers kommuner.

Fyra orter vid Testeboån, Strömsbro, Oslättfors, Ockelbo och Åmot. Tre orter vid Gavleån, Gävle, Mackmyra och Forsbacka, lika många vid Storsjön och Näsbysjön, nämligen Årsunda, Kungsgården och Storvik. Utanför dessa avrinningsområden tar Johnson med Bomhus, Bönan, Norrsundet och Axmarbruk, alltså orter vid det salta havet.

På varje ort har Johnson fram sådant som fångat hans intresse när han varit där. En guidebok är i första hand till för besökare, men Johnson har nog hittat åtskilligt som kanske inte alla på respektive ort själva känner till. Att Korsnäsbolagets flytt från Dalarna till Bomhus är den största svenska industriflytten någonsin är nog inte så känt utanför vårt område. Johnson anger arkitekter och byggår för mängder av byggnader . Det finns lokala böcker där Börshuset vid Kyrkogatan i Gävle är med, men såvitt jag sett har de till skillnad mot Johnson missat att det är ”det första huset i landet uppfört för en affärsbank”.

Operafantasten Johnson kan i en bok om företagande inte ta med att operachefen Joel Berglund föddes i Torsåker, men när han skriver om att Sandvik tillverkade över hundra miljoner handsågar 1885-1999 så passar han på att notera att ”en modell, kallad Stradivarius, var särskilt lämpad som musikinstrument.”

På bokens omslag finns en gitarr från Hagströms i Älvdalen och Hillevi Rombin, född i Alfta, inte för att hon var Miss Universum utan för att hon håller upp Edsbyverkens stol Fanett. Ifråga om Wij i Ockelbo anger Johnson årtal för herrgården, manufakturverket, valsverket ”som nu är museum”, han tar upp arbetarbostäder från 1799, liksom bruksmäss, lanthandelsmuseum och stationshus från Ockelboverkens järnväg. Wij trädgårdar. liksom Norrvikens trädgårdar i Båstad, faller däremot utanför eftersom boken alltså inte tar upp jordbruk och trädgårdsnäring.

Johnsons inriktning gör att hans urval av märkesår i Gävle skiljer sig från de vanligaste uppräkningarna. Han listar stadsprivilegiet 1446, att Gävle 1491 fick stapelrätt, alltså rätt att driva utrikeshandel, sedan det för handelns starkt hämmande Bottniska handelstvånget 1636-1673, frihandelsföreningens bildande 1846, Engwalls handelshus 1853, öppnande av Sveriges första längre järnväg (Gävle-Falun) 1859 och att Gävle hade spårväg mellan 1909 och 1956. Johnson tar upp att en stor del av företagen under Gävles expansion i slutet av 1800-talet inte kom genom de gamla företagardynastierna utan genom nya entreprenörer, till stor del inflyttade och tillhörande väckelserörelsen. Historikern Ingrid Åberg har forskat om detta, men få i Gävle brukar nämna det.

Sandviks skapare Göran Fredrik Göransson och Gävles företagarkung Per Murén får särskilda rutor, liksom Läkerolpastillen och Gävlefiskarna med sina privilegier längs Norrlandkusten. Men den Göransson som är med på bild är Sigrid (vars sociala gärning Johnsson håller på att skriva mer om i en kommande bok). Johnson har för området ingen man avbildad men ytterligare tre kvinnor, två av den legendariska kvinnliga brukspatronerna. Anna Kristina Mackeij och Catharina Cederström, samt naturligtvis Wilhelmina Skogh, även om bilden knyts till Rättvik som ju kommer tidigare i boken än Storvik där Wilhelmina inledde sin bana som svensk hotellnärings överlägset största nydanare.

Den legendariska bessemerblåsningen vid Edsken 1858 berörs under Sandviken både i text, med en tidig illustration och Stig Sjödins dikt om tilldragelsen i samlingen ”Sånger av stål” 1962. En återgiven målning är Harry Brandhills ”Kullagerstål” (1963) på brukskontoret i Hofors. När Hofors kraftverk vid Dammfallet anlades 1895 för det nya valsverket så var kraftverket Aseas andra trefasanläggning och valsverket det första större helt eldrivna i världen. Det är långt mindre känt än att Gysinge genom den 27-årige ingenjören Fredrik Kjellin år 1900 blev först i världen med att framställa stål på elektrisk väg.

Gerda är naturligtvis med, både under Gävle och under Pataholm i Småland. Och för Lysekil nämns att bogserbåten Harry i Södra hamnen byggdes i Gävle 1887 för Korsnäsbolaget.

Johnson är en formidabel faktasamlare med extra sinne för pikanta och extra lärorika detaljer, tillsammans tiotusentals uppgifter. En av få missar jag upptäcker är att han anger Karlshamn i Blekinge som ”en stor hamn för emigranttrafiken”. Det är en så ingrodd myt, skapad av Vilhelm Moberg, att Johnson för ovanlighetens skulle inte trodde sig behöva kolla den. Verklighetens första svenska emigrantgrupp till Minnesota reste i stället från Hassela över Gävle hamn.

Johnson vill att läsare sänder honom kompletteringar. I boken har han bara plats för delar av sin kunskap. Han tar upp att G F von Koch grundade Kooperativa förbundet men inte att von Koch inledde i Gävle och med en artikelserie i Gefle Dagblad.

Johnson nämner hur Per Murén, Lars Hierta, och G F Göransson startade Gefle manufaktur i Strömsbro som Sveriges första aktiebolag. De var frihandelsvänner som med den epokgörande jättebyggnaden ville visa värdet av internationella kontakter.

Johnson tar också upp den intilliggande Engelska byggningen (1858) för brittiska förmän och verkmästare, men berör inte om de har rätt som menar att detta är Sveriges första radhus.

Mer läsning

Annons