Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Führern für alle!

/

Hitler är ett säkert kort. Det vet tv-bolag och filmproducenter i Tyskland. Han drar.

Annons

Vill man ha storpublik, när tittarsiffrorna dalar, kastar man bara in ännu en dokumentär eller tv-serie om Tredje Riket och Förintelsen. Fascinationen, nästan sjuttio år efter världskrigets slut, tycks outtömlig. Men vad det är som fascinerar – egentligen? Varför är Hitler och kompani så poppis, som någon uttryckt det.

Nya generationer föds, inte samma koppling till nazismen som vi grånade fyrtiotalister och andra. Kanske till och med benägna att tänka ”fel” om bestialiteterna. Om ungdomarna inte bara är ointresserade, eller finner ämnet uttjatat.

En gymnasielärare i Berlin berättar att han har slutat att i ett uppfostringssyfte ”bussa” elever till lägret Sachsenhausen i Oranienburg utanför huvudstaden. Effekten har nämligen blivit kontraproduktiv.

Så många fångar, så få väktare. Varför inga uppror, varför fann man sig lydigt bara? Frågar eleverna spontant.

SS:arna, det var riktiga män det, till skillnad från farsan som fegt kryper för alla. Konstaterar de.

Så nu funderar samme lärare, inte bara han, på att använda populärkultur i den obligatoriska undervisningen om Tredje Riket och Förintelsen. Möta eleverna på deras mediala hemmaplan, ett formspråk de är förtrogna med.

Men hur framställs de historiska händelserna populärkulturellt – och hur använda det framställda på ett övertygande sätt?

Antologin ”Hitler für Alle” undersöker detta. Ofta på det sedvanliga, inte så läsvänliga, akademiska språket. Tyvärr. Begreppsexercis som tröttar ut.

Kapitlet som ägnas Kellermans Rocky gör en bara irriterad. Man frågar sig vresigt om denna typ av trivial forskning verkligen behövs, den lägger ju inget till stripparna.

Antologins ämne är förvisso viktigt. Det handlar om vilken bild av skräckväldet och dess anförare som förmedlas utanför den gängse, förment seriösa historieskrivningen. Man ser genast framför sig Chaplins ”Diktatorn”. Eller Mel Brooks ”Det våras för Hitler”. Eller de många, fejkade klippen på YouTube, där Hitler från filmen ”Undergången” framställs som en kolerisk, vrålande tossing.

Populärkulturens speciella dramaturgi, dess hjältar och offer, kampen mellan goda och onda… Kan detta verkligen användas i undervisningen?

Ylva Wibaeus bidrag, hon har själv varit lärare, är ett av de mest intressanta i antologin. (Vid sidan om Tanja Schultzs självkritiska och hedervärda analys av provokatören Dan Park.) Hon berättar om lärarnas svårigheter, när de ska uppfostra eleverna till att tänka ”Aldrig mer!”. Lära dem demokratiska värderingar och förhållningssätt. Den ”rätta” synen på det förfärliga.

Och det kanske i klasser med arabiska barn, som ser Israels agerande mot palestinierna som något i stil med vad som gjordes mot judarna av nazisterna. Lärarna står där makt- och hjälplösa. Inget biter. Inte ens popularisering.

Slutsatsen blir att det finns inga garantier för att undervisningen ”tar” på det sätt som Forumet för levande historia, Skolverket, politikerna och lärarna vill.

3 000 svenska elever åker på skolresor till Auschwitz varje år. I stället för att framkalla blockerande gråt över det hemska, appellera till känslan, eller locka fram infantila motreaktioner: kanske en mer framkomlig väg vore att stimulera elevernas kritiska tänkande? Nedtona undervisningens ideologiska och på förhand bestämda innehåll och budskap.

Inte underskatta de unga, även om de hämtar sin mesta information på nätet och via fantasy. Kanske till och med skrattar gott och igenkännande åt den icke rumsrene Rocky…

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons