Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Garderad självrannsakan

/
  • Det blir rundgång. Ju mer Ekström kämpar för att komma innanför de vackra orden, desto vackrare blir orden

Lina Erkelius läser ännu en så kallat ”skoningslös” självbiografisk föräldrauppgörelse.

Annons

Hon bor i en herrgård med tolv rum och kök, med sina framgångsrika och kända föräldrar, med antikviteter, konst och barnflickor, med sina tvångstankar och sin anorexi, sitt självskadebeteende och sin smutsfobi.

I familjen grälar man aldrig. Man höjer rösten enbart i utrop över solnedgångar, hisnande utsikter, kyrkomålningar av Albertus Pictor och goda måltider.

Ja herregud, det kan inte vara lätt att vara förmögen, tänker jag. Och dessutom ha föräldrar som inte förstår sig på en:

”Hans kärlek fanns där, men inte någon egentlig faderlighet”, skriver Ekström.

Och:

”Mina föräldrar som gav mig så mycket uppmärksamhet hade ändå inte förmågan att uppfatta vad som pågick inuti mig.”

Nä, kan man kräva det? tänker jag. Som vuxen vet man ju att man inte kan begära något sådant av sina föräldrar. Är påståendet menat enbart som ett konstaterande? Nej. Det finns en avsikt. Är avsikten att anklaga? Eller vill Ekström säga: ”Se, vilka orimliga krav jag hade.”? Jag vet inte.

Och när hennes mamma säger: ”Vad skulle jag göra utan dig? Jag skulle vara tvungen att finna upp dig!” blir dotterns reaktion: ”Hennes kärlek är en dompterande förälskelse. Hon slipar mig med sin blick […]”

Ekström förstår självklart hur provocerande det här kan uppfattas. Jag menar, hur bortskämd och överdrivet problematiserande får man vara? Men det hon vill göra är förstås att blotta sin egen patologiska överkänslighet och uppgivenhetskänsla. Som hon sedan naturligtvis projicerar på sin egen lilla dotter: ”Hon glider undan. Jag söker efter hennes essens men ser bara gestalten.”

Ännu en självbiografisk föräldrauppgörelse, ja, vad ska man annars skriva om? Detta är ju det allra viktigaste: jag blev jag, och de som påverkat mig mest är ni, mina föräldrar. Hur kan man över huvud taget hoppa över den berättelsen i sitt författarskap?

”Om man håller sig i solen” är, som de flesta självbiografier, ”skoningslöst självrannsakande”. Säkert kommer någon recension att innehålla den klichén, fast utan citationstecken. Men det är ett garderat självrannsakande, formuleringarna är valda med största omsorg, orden flyttade än hit, än dit, med målet att skapa den allra sannaste av alla subjektiva sanningar.

De ängsligt politiskt korrekta förläggarna på Bonniers tycker ju också om det eleganta, det intellektuella, den gravallvarliga psykoanalysen, den veka sökaren med sorgsen blick och en lämplig form av känslomässig störning. Eventuella smaklösheter får så att säga inte sakna stil. A och O är att obehagliga självinsikter och egna och andras brister formuleras elegant och ”litterärt”.

Behovet av att visa en önskvärd fasad utåt är över allt förekommande oavsett samhällsklass, och kan komma till uttryck på många olika sätt. Det existerar en intellektuell överklass som ursäktar sin status genom att engagera sig i PEN och Amnesty, och vars medlemmar lägger stor vikt vid språket: ordval, uttal, tonfall. Johanna Ekström är dotter till författaren och akademiledamoten Per Wästberg och författaren Margareta Ekström, och hemma hos familjen är ytan livsviktig. Ett överflöd av pengar samt ett snyggt sätt ingår självklart. Dessutom inte minst språket. Det outtalade villkoret hemma hos familjen lydde, enligt Johanna Ekström: ”Var lycklig och beundrad. Om du är olycklig, var då så verbal att olyckan blir en god historia. Bägge tillstånden leder på så sätt till framgång.”

Det är så välformulerat, så snyggt skrivet. Det är också det här som Ekström vill gestalta: Vad och vem har språket gjort mig till? I sitt sökande efter ”en sanning att vila i” kämpar hon för att komma innanför den yta som präglat henne och det språk hon blivit uppbyggd av.

Men vänta lite.

Målet verkar inte genomförbart.

Hela företaget blir ett moment 22. Språket står i vägen.

Om jag reser tillräckligt långt i rymden kommer jag väl fram till slut? Om jag börjar med ett och fortsätter med två, tre, fyra – så tar det väl slut till slut? Katten som tvångsmässigt jagar sin svans, hamsterns förtvivlade springande i snurrhjulet. Det blir rundgång. Ju mer Ekström kämpar för att komma innanför de vackra orden, desto vackrare blir orden. Hon kommer inte ur sin egen språkfälla, vilket hon är plågsamt medveten om själv. Gång på gång upprepar hon påståenden om vreden som inte fick finnas i familjen, fasaden, förljugenheten, det desperata behovet av att visa upp en enad front inför omvärlden. Gång på gång upprepar hon också påståenden om språkets stora påverkan:

”Språket var viktigare än betydelsen av det.”

Och:

”Verkligheten finns inte annat än om den talas fram.”

Och:

”Inuti mig brottas jag med ett språkligt problem: jag tvivlar på vad min egen förtvivlan betyder.”

Men hennes påståenden låter sig inte gestaltas. Det är också det som gör att berättelsen ända till slutet förblir oförlöst. De pedantiskt genomtänkta formuleringarna förblir formuleringar, vackra att beskåda, beundransvärda, precis som alla vackra ting hemma i herrgården.

Lina Erkelius

Mer läsning

Annons