Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gerhardsen lyckas igen

/

De har kommit på rad de riktigt bra kvinnorna som skriver krimi: Åsa Larsson, Åsa Lantz, Kristina Olsson och så nu Carin Gerhardsen har alla kommit med nya romaner under våren.

Annons

En kvartett som i princip aldrig fallerar utan som i roman efter roman levererar läsning av mycket hög klass.

Carin Gerhardsens serie om Hammarbypolisen hör numera till de där romanerna som jag gärna prioriterar. För erfarenheten säger att här väntar bra läsning, realism, känsliga och fina personteckningar och överraskningar. ”Gideons ring” är lite grann som en lök om ni förstår vad jag menar.

Det är ett lager efter det andra som ”skalas av” under berättelsens gång och det som tycks ha med varandra att göra har det inte och tvärt om.

Det är försommar i Stockholm med studenter på lastbilsflak och på fester vid stränderna. Sent på natten kommer en ung kvinna springande längs en väg. Hon är helt naken och en bilist försöker hjälpa henne till sjukhus.

Men det slutar med att hon flyr och sedan hittas utanför en dörr i en trappuppgång.

Innanför dörren bor pianoteknikern John Gideon. Eller rättare sagt bodde, för han är död, mördad visar det sig. Vad gör en ung kvinna som utsatts för övergrepp utanför dörren till ett mordoffer? Det är inte alldeles lätt för Conny Sjöberg och hans poliser att reda ut, speciellt eftersom den unga kvinnan vägrar prata.

Grannar i trappuppgången vet att berätta att det varit en väldig trafik av unga kvinnor och flickor hos John Gideon. Det mer än antyds att det här handlar om en man med fel sorts intresse för unga flickor. På Flashback hittar polisen också en diskussionstråd där John Gideon utpekas som pedofil.

Det finns alltså trådar att dra i för poliserna. Samtidigt som Sjöberg och hans kollega Hamad fortsätter sin egen och mycket hemliga utredning om misstankarna mot en av de högsta i polisledningen. Ni som läst Hammarbyserien tidigare vet vad det handlar om.

Som jag inledde med: Det här är ännu en mycket bra roman av Carin Gerhardsen. Hon har ett vackert språk och stor känsla för nyanser. Som alla skickliga författare av krimi behärskar hon till fullo den, förmodar jag, svåra konsten att skriva om hemska saker utan att hemfalla åt frosseri i otäcka detaljer. Inte minst i slutet av romanen då hela vidden av vad den unga kvinnan hade råkat ut för står klar.

Apropå debatten om våldtäktsskildringar i krimi: Många krimiförfattare har en hel del att lära av Carin Gerhardsen. Hon visar att det med ett känsligt och försiktigt språk går att framställa ett övergrepp i all dess vidrighet utan att det på något vis kan sägas vara spekulativt.

Mer läsning

Annons