Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gud och helvetet finns i detaljen

/

Det är i detaljen som både Gud och helvetet kan avteckna sig.

Annons

Det är i den minimala språkliga rörelsen som det plötsligt kan uppenbaras – det som dröjt sig kvar som ett språkligt virus och som plötsligt slår upp i antingen vansinne – eller kanske rent av värre, misstolkningar.

Nu utkommer en samling av Lars Bjurmans efterlämnade texter, kortprosa samt en knapp handfull dikter. Texterna är indelade i årtionden, med en inledning som mer explicit behandlar det biografiska skrivandet och som står utan tidsangivelse. Bjurman är framförallt känd som en uttolkare, en översättare – men bakom just tolkningsprocessen tycks det ha funnits ett avsevärt behov av att förstå också den egna relationen till texten, till skrivandet – och i detta börjar han då skriva. Det är i alla fall en tolkning. En av de anmärkningsvärda sakerna med Bjurman är för mig hans bildningsgång som är mer eller mindre autodidakt. Efter avbrutna gymnasiestudier blir han radskribent och vagabond och börjar då också översätta komplexa författare som Karl Krauss, Walter Benjamin, Lorca, Alexander Kluge – för att bara nämna ett par.

Urvalsvolymens resa till DDR med den nu utgivna bokens redaktör Carl-Henrik Wijkmark är synnerligen underhållande och lyckas också fånga in en Bjurmans speciella litterära stil, en slags avskalad bitter humor. En tid var Bjurman också redaktör för tidskriften Ord & Bild. Det tycks mig finnas en föreställning om att Bjurman valde outsiderrollen, fast jag är tveksam till just en sådan formulering – var det inte snarare så att dem moraliska krav han ställde på sig själv – och texterna han arbetade med – tvingade honom allt längre och längre bort från det dagsaktuella, från skvaller och ränksmideri – vilket är en nog så viktig ingrediens i en litterär karriär?

Bjurmans texter är dråpliga, underskruvade och närapå alltid genomlysta av en både social dimension, men också en privatmoralisk. Efter vad jag kan förstå publicerade han ingenting litterärt i eget namn, en förklaring som han ger i texterna nu, är att Gunnar Ekelöf ändå hade skrivit hans dikter – så det fanns ingenting mer att tillägga. Hans texter är genomlysta, enkla, koncentrerade och fyllda med ett slags inneboende trots.

Det är en anmärkningsvärd debut, som dessvärre kommer fyrtio år för sent – för vilken intressant författare vi får ta del av i urvalsvolymen ”Idealisk dosering av uttrycksbehovet” – och med vilken glädje jag nu tar del av denna anmärkningsvärda volym, som om också jag som läsare hade fått en aning om vilket allvar som kan bo i texten och livet, i detaljen och helheten.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons