Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Han bara slog och slog

/

Bara under förra året anmäldes över 27 000 fall av misshandel mot kvinnor över 18 år. Kristian Lundberg följer en utsatt kvinna på hennes väg genom ett samhällsproblem. Och läser två viktiga böcker.

Annons

Det finns ett uppenbart problem med min artikel.

Den rör sig på två samtidiga plan.

Det är dels en verklighet som det går att mäta och väga – dels en annan, där ingen vill träda fram.

En värld av hemligheter. En värld av skuld och skam. Det är en värld av tystnad. Varken den som slår eller den som blir slagen vill tala.

Jag talar med A. Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett reportage om våld mot kvinnor. Jag hade tänkt att jag skulle stiga ner i detta larmande helvete av våld och förnedring. Hon visade mig en del av kommunens skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor. A talar om den spartanska inredningen. Tältsängar. Bristen på enkla saker som böcker, tidskrifter, ett vardagsliv.

Jag frågar A: ”Var bodde du då, när du hade lämnat honom?” Hon svarar: ”Jag fick lämna vår lägenhet och flytta in på ett skyddat boende. Vår dotter var liten. Jag hade allvarliga skador, både fysiskt och psykiskt. Det skyddade boendet var en katastrof. Han hade listat ut var vi bodde. Han stod utanför och väntade.” Ja. Han stod utanför och väntade. Förnedrade. Förolämpade. Han stod och skrek.

”Men polisanmälde du honom inte?” Det är här vi skiljer oss åt. Min enfald. Hennes erfarenhet. ”Jo. Upprepade gånger. Det blev nerlagt.”

Det är oktober. En klar dag, hög himmel. Luften är lätt att andas. Det enklaste skulle kanske vara att direkt citera från Brottsförebyggande rådets hemsida, så jag inleder denna korta artikel med deras ord:

”Omkring 27 200 fall av misshandel mot kvinnor över 18 år anmäldes under 2010. Andelen kvinnor som uppger att de utsatts för våld eller hot i arbetslivet har ökat påtagligt. Antalet anmälda fall av kvinnomisshandel har ökat under lång tid. Till viss del kan det förklaras med att fler fall anmäls, särskilt sedan lagstiftningen ändrades i början av 1980-talet så att misshandlade kvinnor inte längre kunde ta tillbaka sin anmälan. Enligt större svenska frågeundersökningar kan vi se att det framför allt rör sig om två särskilt utsatta grupper: ensamstående mödrar som främst utsätts för våld av närstående och kvinnor som blir utsatta för våld i yrkeslivet. Det är också i dessa två grupper som ökningen är mest tydlig.”

Låt oss vara överens om att detta inte är rimligt.

Jag har haft det tvivelaktiga nöjet att från insidan se hur samhället bemöter en kvinna som upplever våld och trakasserier i sin absoluta närhet – och hur, håll nu i er – det patriarkala samhället med full kraft slår ner den hjälpsökande kvinnan – i det här fallet en ensamstående kvinna med barn.

Ja. Jag har suttit med vid polisförhör när kvinnan har anmält och sett hur polisen lägger undan anmälan, och ja, jag har sett hur skolans anmälningar gentemot fadern leder till ändlösa samtal med sociala myndigheter som i sin tur leder till just ingenting. Våld mot kvinnor är inte en enskild man som slår en kvinna. Det är ett samhällsproblem där vi alla blir skyldiga genom vår flathet – också genom det ekonomiska våldet som riktas mot kvinnor.

Nu utkommer det två viktiga böcker i ämnet, till form och innehåll så olika som det bara är möjligt. Eva Rusz närmar sig frågan genom en exempelsamling av fyra män och fyra kvinnor. ”Varför hatar män kvinnor som älskar dem?” är en viktig introduktion i ämnet, även om den saknar en del viktiga dimensioner och allt för ofta hemfaller åt lösningar som går att söka i barndomen.

Måste vi förstå en man som slår? Nej. Vid ett besök på den lokala polisstationen så frågade jag till slut mannen som tog emot vår anmälan: ”Men vad skall hon göra då? Hur skall hon kunna bli fri från honom?” Han svar berättade en del om den hopplöshet som drabbar kvinnan: ”Hon måste lämna kommunen, helst flytta långt bort.” Är det rimligt? Det jag saknar i Rusz bok är också hur kvinnorna som förmådde bryta upp fick den hjälp dem behövde. Hur såg deras resa ut mot ett nytt liv?

Under sjutton år skriver Èléonore Mercier dagligen ner första meningen i varje samtal som hon tar emot som jourtelefonist på en organisation mot kvinnomisshandel. ”Han bara slog och slog” består av 1 653 utvalda meningar som bildar ett slags destruktiv kalejdoskopisk berättelse. ”Jag har en man som jag kommer ganska väl överens med bortsett från att han slår mig.” kan man läsa och ”Jag kände en man som jag fick barn med och sedan dess slår han mig.”

Det är en fasansfull bok och borde finnas i händerna på varje polisaspirant och domstolsanställd i Sverige. Mäns våld mot kvinnor sker dagligen, i slott och koja. Det är inte en privat angelägenhet, det är ett politiskt problem och en del av en patriarkal samhällsordning där kvinnan är underställd.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons