Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här knäcks ingen kod

/

Annons

Knutbykoden

Modernista

Korrumperade poliser, dåliga förundersökningar, oförutsägbara domar beskrivet av Erik Wijk (Orätt), Gabriel Stenström (Frikänd), Stig Centerwall (O 2954) angriper rättstaten som skadefukt som fördärvar och bryter ner för att vi inte aktar på den institution vi för vår civilisations skull ska akta mer än annat.

Inte heller polisutredningen kring mordet i Knutby går fri från tvivel med polisen som meddelare av uppgiften varifrån de anonyma SMS Sara Svensson fick som uppmanande henne att mörda kom, och inte som man tycker är normalt – tvärtom.

När Sara Svensson medger ”att alla bitar faller på plats” i och med att hon fått reda på att det är Hele Fossmo som uppmanat henne att döda, blir det lätt för polisen att döma Helge Fossmo till livstid och låsa in Sara Svensson på rättspsyk.

Detta är utgångspunkten i Eva Lundgrens ”Knutbykoden” – hur vår på individuell skuld inriktade juridik inte kan ge ett kollektiv ansvaret för ett brott, som borde skett i fallet mordet i Knutby, ”Bara genom att förstå vilka sammanhang handlingar och tillstånd ingår i och är en del av, blir det möjligt att förstå deras betydelse” (Wittgenstein)

Utan detta sammanhang och en djupare förståelse för Knutbyförsamlingens funktion och sekters vara blir mordet och mordförsöket i Knutby inget annat än vansinne.

Naturligtvis var det inte vansinne. Ingen av de inblandade var vansinnig. ”Det sker inget i Knutby som inte Gud vill” sa Åsa Waldau.

Därför behöver ingen ta ansvar, och stämningen i Knutby var enligt polisen lugn och samlad den där natten Alexandra Fossmo dog trots blodet och våldet – det är bakgrunden till denna stämning Eva Lundgren reder ut – bra så, även om resultatet inte är lyckat.

Under tre år intervjuade Eva Lundgren, professor i sociologi vid Uppsala universitet, pastor Helge Fossmo, livstidsdömd som ensam ansvarig för mordet i Knutby.

”Knutbykoden” har stora brister med oseriösa kommentarer från Eva Lundgren, vilseledande berättarperspektiv som förtar dokumentären i boken och trivialiserar innehållet, och respektlös behandling av materialet som ger en känsla av veckotidningstext. Den som orkar läsa denna lätta bok med de översvallande ordrika sidorna ser vuxna spela rollspel tills de tror sig vara Guds sändebud och himlens drottning med makt över liv och död. Man kommer tack vare ordrikedomen Knutbyförsamlingens medlemmar nära, de blir levande, till och med sympatiska i sin strävan efter kärlek och mening.

Eva Lundgrens intentioner att ”avslöja” något i sin bok är uppenbara – att knäcka Knutbykoden som gör mord möjligt, men hon lyckas inte därför att Knutby bara är ett exempel på företeelser som finns där folk tappar bort sig och verkligheten i floskler, förkunnelser utan innehåll och bärighet.

Det som är särskilt i Knutby är det öppna våldet, våld som inte går att dölja och som uppmärksammat Knutby långt utanför Sveriges gränser.

Läs i ”Sektbarn” av Charlotte Essén om allt fasansfullt en sekt som Knutby Filadelfia är med sina krav på blind lydnad och underkastelse (också av spädbarn) och förstå bakgrunden till modet.

Lena Thomsson

Foto: Terese Andrén

Mer läsning

Annons