Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hatkärleken mellan Churchill och De Gaulle

/
  • Knut Ståhlberg kommer ut med en ny bok om vännerna Winston Churchill och Charles De Gaulle.

År 2004 utkom den recensent- och läsarhyllade biografin ”De Gaulle. Generalen som var Frankrike” av Knut Ståhlberg. Nu har den vitale 91-åringen gett ut en fortsättning om den stormiga vänskapen mellan två förgrundsgestalter i 1900-talets historia: Winston Churchill (1874–1965) och Charles De Gaulle (1890–1970).

Annons

1940 hade Tyskland besegrat Frankrike. Den södra delen blev inte ockuperad, men där fanns en protysk regering i Vichy i mellersta Frankrike under ledning av marskalk Philippe Pétain (1856–1951) och med Pierre Laval som premiärminister. Båda var landsförrädare och dömdes till döden efter kriget men Pétains straff förvandlades till livstids fängelse av De Gaulle, då provisorisk president.

England stod ensamt mot Hitler, som hade Europa i sitt våld. 1940 tog Churchill emot De Gaulle med öppna armar i London.

Fransmannen och premiärministern peppade varandra och beslöt att kämpa vidare mot Hitler. Storbritanniens regering var nära att ge upp men den viljestarke Churchill inspirerade landet att stå emot.

De Gaulle ledde en befrielsekommitté med säte i Alger. Han sa stolt: ”Frankrike det är jag”. Det verkade som om han ansåg sig mer eller mindre jämbördig med de tre stora: Churchill, Roosevelt och Stalin. Han ville ha full insyn i allt vad de företog sig under kriget och fick han inte det blev han arg.

USA hade märkligt nog diplomatiska förbindelser med Vichy-regeringen och det gillade naturligtvis inte De Gaulle, som ansåg sig vara den ende som kunde representera det fria Frankrike.

Roosevelt och han avskydde varandra. Personkemin med Churchill var bättre, men gräl och försoning mellan dem varade under nästan hela kriget. Han ansåg bland annat att England la sig i hur Frankrikes kolonier skulle skötas.En rolig replikväxling mellan dem 1943. De Gaulle: ”Jag är alltså er fånge, ska ni fängsla mig på Isle of Man?” Churchill: Nej, en så distingerad fånge spärrar vi in i Towern”.

Winstons fru, Clementine var alltid orolig, då de två skulle träffas. ”För Guds skull bråka inte” sa hon.

Churchill hade en svår situation. Han måste ha goda relationer till USA, eftersom dess stöd till England var mycket litet i början av kriget och utan det kunde kriget inte vinnas.

Samtidigt måste han hålla sig väl med De Gaulle, som ju hade aversioner mot Roosevelt. Man kan ju förstå, att De Gaulle var missnöjd med att inte få bli insatt i förberedelserna för invasionerna i Nordafrika och Normandie.

Ett viktigt bidrag till att tyskarna 1944 drevs ut ur Frankrike var, att De Gaulle kraftfullt stödde motståndsrörelsen där. Franska trupper var med och erövrade Paris. De Gaulle och Churchill vandrade bredvid varandra uppför Champs – Elyssées vid segerparaden.

1958 tog De Gaulle på nytt över som president och Churchill var 1951–1955 än en gång premiärminister. Vid den tiden hade de inga gemensamma problem att reglera. De träffades i all vänskaplighet i London och Paris. 1958 tilldelades Churchill Befrielseorden av De Gaulle, som höll ett varmt hyllningstal till sin före detta trätobroder. Det gjorde den 84-årige Winston rörd till tårar.

Det är en mycket välskriven, kunnig och hyperintressant bok, som Ståhlberg skrivit.

Jan Sterner

Mer läsning

Annons