Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hedlunds sällskap gör livet lite mindre tungt och svart

/

Är det någon där?

Crister Enander ser den tärande skuggan bredvid Magnus Hedlund.

Annons

Skrivbordslampan är tänd.

Annars är det bara datorns skärm som lyser i rummet.

Mannen skriver. Han har ett glest skägg. Han bär glasögon. Hans syn är nog inte lika skarp som den var förr. Ryggen är lätt krökt framåt och skvallrar om koncentration. Fingrarna rör sig över tangenterna. Mannen fortsätter att skriva. Det går inte fort.

Ska vi ta mannen på allvar? Ja, var skulle vi annars ta honom? Kanske är det bäst att även ta honom på orden.

Mannens namn är Magnus Hedlund. Det kan vi slå fast utan att göra alltför mycket våld på verkligheten. Han berättar berättelser som inte är några berättelser. Boken heter ”Någon där?”. I boken ringer någon vid upprepade tillfällen och frågar: Är det någon där? Han som ringer ställer angelägna frågor. Han placeras oftast i telefonkö efter att ha valt alternativ och tryckt fyrkant. En gång fastnar han i en röstbrevlåda. Dialogen uteblir. Ett samtal kräver att någon svarar. Är det någon där?

Mannen vid skrivbordet skriver en sorts berättelse. Trots att han förnekar det. Två röster bråkar om vad som ska stå i boken. De två rösterna tillhör – nog, trots allt – Magnus Hedlund. Ibland hjälper hans hund Sigismund till. Och katten Eskil sover när han skriver. En sover, en skriver. Det är en bra fördelning av arbetet. Det tycker i alla fall katten Eskil.

Huvuddelen av ”Någon där?” utspelar sig på Gotland. Hedlund väcker med sina ord liv i en man som – oftast – heter Stig Sebit. Och en ung flicka som heter Billilla – men som även uppträder i rollen som konsertviolinstuderande i Berlin och som Billilla Fredriksson, från Kulturinstitutet, känd galjonsfigur också för de mest obskyra kulturtillställningar. Kulturministerns förlängda tarm. Men sina fingrar i allt. Och jag menar allt. Men då är – det säger sig självt – Sebit poet, en rätt dålig poet som deklamerar dikter i Visbys kyrkoruin.

Som alla bildade människor i världssamfundet vet så är Magnus Hedlund patafysiker. Patafysiken tar så att säga vid där författarens fysiologiska, filosofiska och fysionomiska förmögenheter når vägs ände och tanken möter ett mer eller mindre oöverstigligt motstånd. Svårare är det inte. Om man inte vänder på resonemanget och ser det från en annan infallsvinkel och slår fast att patafysikens uppgift är att göra världen lite mer obegriplig. Denna sanning bör förslagsvis begrundas framför en kall öl och med en god tobak i pipan.

Magnus Hedlund är inte den som vill – eller har för avsikt – att berätta en rak berättelse med början, mitt och slut. Han gör det utan de klassiska ingredienserna katharsis och ett par väl inplacerade stegringar av tempot. Han vidrör likväl ett flertal frågor av stor vikt genom sin egensinnigt renodlade estetik där texten cirklar och först försiktigt tassar runt och sedan går rakt på de mest laddade av ämnen. Han skriver sig – med eller mot sin vilja, må vara osagt – mot kärnpunkterna i livet, det alldeles vardagliga och vanliga livet och de tärande frågor som alltid går bredvid oss som tunga skuggor. Till slut blir han dock lurad av verkligheten och skriver en rak berättelse om en man som just blivit varslad från sitt arbete och som plötsligt börjar höra röster.

De frågor som Magnus Hedlund behandlar är inte av det lättsamma slaget: Livets mening eller meningslöshet, känslan av den skuld gentemot våra närmaste som kan övermanna vem det vara månde som stannar upp och överblickar sitt levda liv. Tragik får en lätt anstrykning av försonande komik; svårigheter förblir svåra men lättare att leva med, förtvivlan mildras av ord som hämtar näring ur en rik mylla av valfrändskaper som förslagsvis Samuel Beckett, Franz Kafka och Raymond Roussel.

Allvaret och ens eget liv blir en aning mindre svart och tungt i Magnus Hedlunds på en gång melankoliska och motsträvigt muntra sällskap.

Crister Enander

Mer läsning

Annons