Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Högklassig deckardebut

/

Det är ett Stockholm som bara finns kvar i svartvita bilder och filmer. Det är en huvudstad som är stor, fast ändå fortfarande ganska liten. Det är 1928.

Annons

Där verkar kommissarie John Stierna, förhållandevis ung för att ha nått så långt i poliskåren. Den åttaåriga flickan Ingrid Bengtsson hittas mördad på Djurgårdsvarvet. Ett mord som väcker enorm uppmärksamhet och polisen sätter till alla resurser för att spåra upp mördaren. John Stierna får i uppdrag att leda utredningen.

Han till och med lovar flickans mamma att de ska ta mördaren.

Pontus Ljunghill är kriminolog med speciellt intresse för polishistoria. Därmed kan man nog utgå ifrån att ”En osynlig” verkligen skildrar polisarbete och polisorganisation som den var i slutet av 1920-talet.

Romanen rör sig på två tidsplan, dels från 1928 och några år framåt, dels 1953 då Stierna pensioneras och reser till Visby för att summera sitt liv. Och för att än en gång gå igenom fallet Ingrid Bengtsson, det olösta mordfall han aldrig kunde släppa. Nu handlar det om några dagar innan mordet preskriberas och mördaren definitivt går fri.

Jag gillar den här romanen. Den är lågmäld och eftertänksam, om man nu kan sätta sådana epitet på en bok. Den känns äkta och det är lätt att känna sympati för John Stierna. Det är också lätt att förstå att han blir besatt av detta fall.

I Visby blir han kontaktad av en journalist som är intresserad av att skriva en artikel om det 25 år gamla mordfallet. Tillsammans sitter journalisten och Stierna i värdshusets restaurang och går igenom fallet under en rad kvällar.

En slags lösning fick fallet trots allt i slutet av 1930-talet, men inte på det vis som polisen önskade: En gripen gärningsman.

Jag tycker att Pontus Ljunghill skriver bra, han strör ut lagom många tidsmarkörer som ger texten atmosfär: Ölkaféer av olika standard, Gösta Ekman på teaterscenen, Ernst Rolf ute på restaurang och så vidare.

Det är på många sätt en klassisk kriminalhistoria, och då menar jag klassisk är lika med litteratur av klass.

Mer läsning

Annons