Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Howcome?

Det lilla Hägerstensbaserade förlaget Tankekraft fortsätter, med det som liknar dödsförakt sett i ett snävt kommersiellt perspektiv, att imponera med en angelägen, kvalitativt högtstående utgivning. Men engelsmannen Mark Fisher, föreläsare vid University of London, är förstås ingen munter läsning. Det är vardagssociologi tecknad med de mörkaste färger, om det fullkomligt absurda i det till synes ”normala”.

Annons

Vi är ju många som retat oss på företags kundservice som i själva verket inte är någon. Man får ingen hjälp eller svar på sina alltmer ursinniga och desperata frågor. Tillika många som retat oss på SJ:s (Skammens Järnvägar) ständiga ”strömavbrott” med ideliga, frustrerande förseningar. Retat oss på reklamationer som inte leder någonstans. Bekymrat oss över sjukvård som inte fungerar, högskolor som förflackas.

Listan kan göras hur lång som helst på ett samhälle rejält på dekis. Ingen vill ha det så här, ändå blir det så. Howcome?

Det vi egentligen retar oss på, menar Fisher, är att vi inte får tag på någon ansvarig. Det finns ingen enskild att skylla på, även om vi prövade det exempelvis vid bankkrisen 2008. Det skulle kännas lättare om vi kunde identifiera en syndabock. Men lika bra skippa den förhoppningen, hävdar Fisher. Ingen kan hängas eller ställas vid skampålen.

Ansvaret är ansiktslöst.

Detta kallar han med ett något svårfångat begrepp ”kapitalistisk realism”. Bakom gömmer sig marknadstänkande och privatisering. Kaos blir i det avreglerade läget snabbt granne  med Gud. Ett ekonomiskt och politiskt system har vuxit fram, värre än i Kafkas mardrömmar. Värre än Orwells och andras dystopier.

Det är som ett irrande skepp utan befälhavare – på väg mot förlisningen.

Hur leva i en alienerande värld där strukturer och osynliga krafter agerar och inget maktens subjekt finns? Den engelske terapeuten Ronald Laing talade på sin tid om ”ontologisk ångest”. Ett mentalt tillstånd när man uppfattar det som att allting gungar, man har inte fast mark under fötterna.

Fisher hävdar för övrigt att det finns ett samband mellan den förvrängda samtiden och växande psykiska problem. De individer, och de blir allt fler, som stämplas ”bipolära” och annat ger uttryck för en högst adekvat reaktion.

Det är samhället som är sjukt, inte enskilda individer.

Samtidigt säger han att det finns inget att tro på, heller ingen motkraft att sätta sin tillit till. För det finns ingen urskiljbar fiende som denna motkraft skulle kunna bekämpa. Vi är delar i ett meningslöst maskineri som ingen styr.

Han försöker visserligen gaska upp oss på bokens sista sidor med lösa idéer om en ny vänster. Men det blir så abstrakt och svävande, jag skulle vilja säga idealistiskt, att det biter inte. Det är som om han inte orkar med sin egen analytiska dysterhet.

Jag kan tänka mig att Foucault, som Tankekraft också givit ut, skulle nicka instämmande åt Fishers betraktelse. Sök inte makten, den har redan sökt och snärjt in dig. Du är förlorad.

En underbar mening, om man kan säga så, stannar kvar: ”I en situation där ingenting kan hända blir plötsligt allting möjligt igen.” Jag läser det som melankolisk ironi.

Kanske bör man etikettera Fisher kulturkritiker. Han har givit oss ”Der Untergang des Abendlandes” – i en uppdaterad version.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons