Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur självvalt är singellivet?

/

Nyckelscenen i ”Världens ensammaste man” är när en av deltagarna i den lilla onsdagsgruppen för ensamstående, Konrad, berättar för de andra om en film han sett på gymnasiet där en apunge tas från sin mamma och sätts i en bur med en ståltrådsmamma.

Annons

Apungen förtvivlar, vägrar äta, river sönder sig själv och dör slutligen. Inte fullt lika grymt, men ändå på ett livsavgörande sätt, har alla i gruppen skilts från någon nära och lämnats ensamma, visserligen med teveapparater, skyltfönster och hundratusentals andra anonyma med bortvända blickar i staden med flest ensamhushåll i världen, Stockholm, men utan verklig närhet, utan beröring.

De håller alla på att gå under, gruppen blir liksom deras sista hopp. Och en av dem kommer inte att klara det. Det får vi veta redan på de första sidorna då två läkare obducerar kroppen och förfasas över det bokstavligt talat krossade hjärtat. Om det finns en spänning i boken är det just detta, frågan om vem som kommer att dö.

Men Staffan Malmberg har förstås inte skrivit en spänningsroman. Han vill gestalta ensamheten och bristen på verklig mänsklig kontakt. Singellivet har ju blivit något av en lyckoformel de senaste decennierna, en storsäljare.

Fast hur självvalt är detta egentligen? Samtidigt som tidningsomslagets singel visar upp ett bländvitt leende och bygger den perfekta, självständiga och fria framtiden på gymmet verkar målet med detta palatsbygge något motsägelsefullt vara tvåsamheten. Den som tror något annat behöver bara googla kontaktsidor på nätet.

Malmberg har alltså en poäng. Intressant är att han som alternativ till ensamlivet inte tecknar ett parförhållande. I stället utgör gruppen motvikten. Dels den som samlas en gång i veckan i världens ensammaste stad och dels gruppboendet i Sundsvall där Håkan, tvillingbror till gruppdeltagaren Ove, bor. Underförstått är parlivet också ett slags ensamhet, en isolering som många gånger gör att man blir beroende av varandra och därmed så mycket sårbarare om något skulle hända ens partner, om man skulle bli lämnad eller utsatt för våld eller trakasserier från den andra. Gemenskap är något annat, tycks Malmberg säga, något som river murar i stället för att bygga nya.

Riktigt in på livet kommer man dock aldrig karaktärerna. De blir inte så mycket tydligare än de halvutsagda meningar de yttrar på mötena. Men det är klart, det är också ett sätt att beskriva dem. Där de för tillfället befinner sig är de kanske just halvutsagda, halvfärdiga. Och vem är inte det.

Mer läsning

Annons