Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur tänker Tan?

/

Margareta Lindholm har fått välförtjänt beröm för tystnaderna i sina böcker. Lina Erkelius förstår poängen men vill komma närmare Tan.

Annons

Paris 1840, en 30-årig man, monsieur Leborgne, får ett epilepsianfall som är svårare än något han tidigare haft. Han tappar förmågan att läsa och att uttrycka sig i tal och skrift. När han dör har han tillbringat sina sista 21 år på sjukhus och bara yttrat ett enda ord, ”Tan”, som också blev hans namn.

Margareta Lindholms roman är baserad på en verklig person, den berömde neurologen Paul Brocas första patient. När Leborgne hade dött obducerade Broca honom och kunde fastslå att hjärnskadorna hade börjat just i det område där Broca antog att förmågan till talat språk var belägen.

”Jag ser ju att det är bokstäver. Sirliga, vackra bokstäver. Men de kan lika gärna vara prydnadsföremål utplacerade på pappersarket”, låter Margareta Lindholm Tan berätta i de gripande inledande avsnitten där han förstår vad han har förlorat. ”Jag tar pennan. Doppar den i bläcket. Gör ett streck på papperet, sedan en böj. Men det blir fel. Jag vet inte vad det blir. Stjälkar. Brutna.”

Någon vård förekommer inte på sjukhuset. Tan ska ”vila”, det är det viktigaste. Dagarna, livet, består av korta promenader, avbrott för mat, samtal med den älskade systern Beatrice som kommer på regelbundna besök, och städning av de avskyvärda cellerna i sjukhusets källarplan.

Tan får se det andra patienter inte får se. Man kan anförtro sig åt honom, berätta hemligheter. Man kan behandla honom lite hur som helst. Sjukhuset har bara manliga patienter. Tan ”vänslas” med några av dem, fäster sig starkt vid ett par av dem. Men han är också någon man kan våldföra sig på. Det finns scener som är så otäcka och så spark-i-magen-sorgliga att jag knappt orkar läsa. Och Tan säger inget. Han kan inte klaga, inte skvallra.

Margareta Lindholm har fått välförtjänt beröm för tystnaderna i sina böcker. Jag förstår poängen med det, med att vilja få fram tystnader: ett alldeles rent språk, mycket undertext, inte säga för mycket. En författare vill lämna sammanhang öppna för tolkning. Läsaren måste inte, vill inte, veta ”allt”. Å andra sidan måste författaren akta sig för att säga för lite. En författare vill inte att läsaren ska stå frågande ”på fel sätt”, det vill säga utan att ha blivit gripen på det sätt hon hade kunnat bli.

Problemet med ”Tan” är att Lindholm har använt tystnadstekniken alltför hårt. Tan kan inte längre tala, läsa eller skriva. Men han förstår allt som människor runt om honom säger. Han har inte tappat sitt språk fullständigt. Inte tankespråket. Han tänker klart. Och jag vill lära känna honom mer, komma honom närmare. Det här är svårt. Jag efterlyser inte en emotionell text. Men ibland kan jag undra om min uppfattning om Tan är den som författaren tänkte sig att jag skulle få.

Han blir våldtagen av en medpatient. En tid senare ”skojar” ett par andra medpatienter med honom och stänger in honom i en av de nerbajsade cellerna i källaren. Man driver med honom, utnyttjar honom. Margareta Lindholm låter Tan konstatera, registrera, men knappt reagera. Det är klart att han reagerar. Men av någon anledning tillåter författaren honom inte att delge mig, läsaren, sina reaktioner. Jag får en uppfattning av Tan som snäll, följsam, undergiven, mjäkig på gränsen till en smula enfaldig. Jag tvivlar på att det är så författaren ville få honom att framstå. Och jag tror inte heller att han verkligen är enfaldig. Min uppfattning kommer sig av att författaren låter honom reagera för vagt eller inte alls.

Tänker han ingenting på döden? tänker jag också, under läsningens gång. Det är klart han gör. Varför låter författaren mig inte få veta vad han tänker? Eller är det jag som ställer ”fel” frågor?

Det finns, förutom Brocas, en annan historia, en som inte är skriven och som vore lika intressant att läsa som den här, nämligen den älskade systerns. Beatrices. Hon vet. Hon ser på Tan. Hon kommer till honom på sjukhuset, sitter med honom. Och frågan måste synas i hans ögon, i hans tecken, hans kroppsspråk: ”Får jag komma hem? När?” Beatrice vet varför han aldrig kommer hem mer. Men romanen är skriven i jag-form och därmed saknar Beatrice röst.

Jag förstår inte varför Tan måste vara kvar på sjukhuset hela livet. Eller måste han inte? Ingen talar om det.

Vill han kanske vara kvar? Åren går, han vänjer sig vid sin tillvaro. Andra patienter kommer och går. Ser han sig själv som oförmögen till en tillvaro ute i ”verkligheten”? Tänker han att det är nog lika klokt det, att han blir kvar där han är? Han sätter sin tilltro till Broca, läkaren som ska ”lösgöra mig från det som fängslar”. Broca finns med i förvånansvärt få scener, vagt tecknad. Jag vill veta mer om honom också. Vad han gör, vad han tänker. Det hade jag kanske fått veta om romanen skrivits i tredje person i stället för i jag-form.

”Livet härinne är inte så annorlunda mot det andra livet”, tänker Tan. ”Vi äter och sover. Arbetar och ber. Ibland fattar vi tycker för någon. Ibland får vi en vän.”

Tycker han så, på riktigt? Vad är ”på riktigt?”

Och varför är det så viktigt för mig att få veta säkert?

Om livet inte är så annorlunda därinne mot det andra livet, varför måste han då vara därinne?

Jag vet inte.

Det är författaren som bestämmer över Tan, och hon låter honom inte berätta för mig det jag vill veta. Balansgången mellan att berätta alltför lite och att riskera att berättarjaget uppfattas som en navelskådare är prekär.

Lina Erkelius

Mer läsning

Annons