Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hustvedt med hybris

/

Varför får inte läsaren plats? Lina Erkelius läser omsusade Siri Hustvedt och möter en ­hybrisförfattare.

Annons

När en författares verk anses värda att publiceras år efter år borde det inte minst bero på att författaren förmår öppna sin text för läsaren.

En författare som har en ansenligt stor läsekrets borde ha det inte minst därför att hon får läsaren att känna att ”det här är angeläget för mig”. En författares privata tillkortakommanden, t.ex. koketteri och behovet att briljera, bör knappast ges utrymme i författarens litterära gestaltning. Det är ett säkert sätt att exkludera läsaren. Därför häpnar jag över att Hustvedt gör just det. Exkluderar. En erfaren och erkänd författare som hon. Eller kanske beror det på just det? Något slags hybris.

Siri Hustvedt är en klanderfri stilist, det är befriande att läsa någon med ett så snyggt språk (där översättaren Ulla Roseen naturligtvis ska ha stor del av äran), men i ”Sommaren utan män” är det alltför viktigt för Hustvedt att visa sig på det intellektuellas styva lina. Redogörelserna för det som bokens Mia är med om följs ständigt av kopplingar till filosofin (bl.a. en grek vid namn Plutarchos), psykologin (Freud, givetvis), litteraturen (Sofokles, Beckett, Ibsen samt den i anglosaxisk litteratur alltid omnämnda Jane Austen) eller vetenskapen:

”Sedan tillät jag mig flera minuter av yttersta irritation över den biogenetiska fantasin om att det skulle vara möjligt att exakt beräkna procenttalen för genetisk påverkan jämfört med miljöpåverkan på människor.”

Är det självironiskt menat? Det spelar ingen roll. Jag känner mig exkluderad och försvarar mig med att le överseende åt detta pretentiösa briljerande. Eller är jag kanske avundsjuk på den imponerande bildningsnivå som Hustvedt uppenbarligen ligger på. Jag bör väl tillägga det, mest för att visa att jag är medveten om att ett sådant alternativ skulle kunna vara möjligt.

”Hon är personlig utan att bli privat” är en sliten eloge i recensionssammanhang. Att vara ”personlig” är fint, att vara ”privat” är fult eller dåligt. Varför då? Vad i det privata är det som är negativt? Ingenting. Titta på alla intervjuer där författaren får frågan: ”Är det här självupplevt? Hur mycket av Stina (t.ex.) är du själv?” Alla dessa upphetsat nyfikna frågor som inte har med litteraturen att göra. Vi vill in, in, in, in till det privata, förfasa oss, gotta oss. Relatera. Jag säger bara Ann Heberlein.

Det finns inget ämne som är för ”privat”. Att skriva privat handlar inte om det. Det handlar inte om vilket tema boken har, utan om hur författaren behandlar detta tema. En privat text misslyckas med att nå ut till sina läsare. Om jag vill nå ut till mina läsare torde förutsättningen vara att jag är intresserad av att göra just det, och att göra det uppriktigt, utan att desperat jobba för att läsaren ska få en viss uppfattning om mig. Jag skiter i vad läsaren tycker om mig. Det viktiga är hur läsaren reagerar på min text.

I ”Sommaren utan män” ger Hustvedt sken av att vilja inkludera mig som läsare genom att rikta sig till mig direkt, men effekten av hennes metod blir den motsatta: jag känner hur hon tar avstånd från mig, och jag från henne (d.v.s. från texten). Det är som om hon tar för givet att texten är lika intressant för mig som läser den som för henne när hon skriver den:

”Snart, säger du, snart kommer vi till ett pass eller ett vägskäl. Det kommer att HÄNDA något.”

Ja, sannerligen. Jag riktigt ryser av spänning. Jag vill inte att Hustvedt ska påstå att hon vet vad jag tänker eller känner.

Det inställsamma tilltalet gör att jag vill hålla boken så långt ifrån mig som möjligt:

”Jag hade längtat efter min dotter, men jag kan lugna dig med att jag faktiskt inte brast i gråt.”

Oj då, vilken tur liksom. Jag var ju verkligen orolig där ett tag.

I mitten av boken – och ungefär där skulle jag ha slutat läsa om jag inte skulle recensera – far Hustvedt ut i något slags extas och vill kyssa sina läsare, bara för att en stund senare gripas av ett koketterande självtvivel:

”Hur ska jag berätta det? frågar sig din sorgsna, förryckta lipsill till berätterska.”

Mot slutet kommer ett långt avsnitt med skissartade anteckningar av dagbokstyp som Hustvedt ursäktar med orden:

”Du får helt enkelt svälja den här redogörelsen så som jag har valt att utforma den.”

Jaha, ja. Du säger det.

Jag vet inte vad ”Sommaren utan män” handlar om. Jag har varit för upptagen med att brottas med det både lismande och överlägsna sättet som jag blir tilltalad på boken igenom.

”Jag vet att du inte är lika bildad som jag, men det gör inget, det är ändå gulligt av dig att läsa den här boken.” Det är så jag hör henne säga, Hustvedt, och det påverkar hela min läsning.

Mer läsning

Annons