Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inga illusioner

/
  • Att ständigt – även mitt i den banalaste av vardagar – leva med kunskapen att utrensningarna var verkliga.  Crister Enander läser Imre Kertész.

Han måste för första gången i sitt liv börja skriva på dator. Handen darrar för mycket av Parkinsons sjukdom för att han ska kunna tyda vad han tidigare fäst på papperet. Han döper dagboken han samtidigt börjar skriva till ”hemlig fil”.

Annons

Samtidigt arbetar Imre Kertész på en roman som vägrar att befolka sig och som styvnackat strävar emot: ”Det kan vara så att jag nyktert måste se det faktum i vitögat att jag har förlorat min skaparkraft.”

Känslan av att det är sent på jorden, sent i hans liv, finns där redan från första anteckningen, införd den 18 mars 2001. Han ser tillbaka på en kultur som tycks ha gått sin undergång till mötes. Europa – och särskilt då Ungern – är i hans ögon redan förlorat. Avståndet till en ny fascism och en förnyad stark våg av våldsam antisemitism är kort. Med sin erfarenhet som lägerfånge och utstött paria, hans hårt förvärvade klarsyn, kan han lätt och ovanligt tidigt tyda tecknen på hur Ungern går mot en ny fascism.

Imre Kertész har inga illusioner om den värld han lever i. Hans svartsyn går djupt; flinthård och omutlig existerar den som en skugga vid hans sida: som en med våld inskuren och påtvingad del av hans innersta personlighet.

Hans pessimism är inte av det lättköpta slaget. Han tycks dessutom sakna den spridda och vanliga förmågan att vara förnöjsam och tillfreds med livet enbart för att just denna dag eller denna vecka är lugn och behaglig. Varje dag lever det förflutna vid hans sida. Det är som om han – och det på ett rent personligt plan – varje dag på nytt måste gå i närkamp med barbariet, det råa våldet, den avhumaniserade människans till synes outtömliga fallenhet för grymhet, förblindad trosvisshet och hatfull intolerans.

Han funderar seriöst på att begå självmord. Han mäter avståndet mellan balkongen och marken och inser att det nog är för kort. Tankarna på att avsluta sitt liv blir vanligare när hustrun fått beskedet att hon lider av cancer och när Kertész kört fast i romanen, som till slut blir klar – ”Likvidation”.

Kertész tycks inte äga minsta begåvning för att lura sig själv. Och därmed kan han heller inte finna sig tillrätta med vardagslivet eller tro på en ljus framtid. Antisemitismen är ständigt närvarande i Budapest. Kertész ser hur den krälar upp ur sin dypöl av hat och mordiskhet och med förnyad intensitet börjar sprida sitt gift. Han börjar snart planera flytten till Berlin. Den 4 augusti 2001 fattar de beslutet. De ska lämna Budapest och några månader senare hittar de en lägenhet på Meinekestrasse nära Kurfürstendamm. Hans hustru har genom behandling besegrat cancern.

”Från Budapest till Berlin”, som i dag utkommer i en stringent översättning av Ervin Rosenberg som förmår slå an just den ton av språklig originalitet som är Kertész egen, är skriven som en dagbok. Men utan tvekan tar författaren Kertész över och styr orden. Boken har en medveten disposition, en inre dramaturgi som genom tillfälligheter eller medvetet följer ett antal tankelinjer. Inflytandet från Sándor Márai är uppenbart.

När det slutligen efter några års spekulationer meddelas att Kertész tilldelats Nobelpriset blir det nästan – smått ironiskt för läsaren – som ett störande stilbrott, en händelse som riskerar rubba tanken på hur dagboken skulle skrivas.

Annars tvekar inte Imre Kertész. Han skräder inte orden, ägnar sig aldrig åt förskönande omskrivningar. Han känner vämjelse, hans känner – med hans egna ord – ”avsky” och ”äckel” inför den tid han är satt att leva i, mot det land där han sett dagens ljus och vuxit upp, inför den stad varifrån han deporterades till Auschwitz och senare Buchenwald utanför Weimar. Han känner även ett växande äckel inför sig själv.

Men i skrivandet lever han. Det är hans uppgift. ”I denna höga ålder där jag är, där världen är, så länge den består och så länge jag finns till, är det romanen och ingenting annat som intresserar mig. Är det inte märkligt? Vad är det för besatthet som behärskar mitt liv och gör det till ett välsignat liv?”

Även när Imre Kertész skriver kan han betrakta sig själv på avstånd, som en märklig främling han inte känner. ”Undan för undan har rädslan blivit herre över mig. Det handlar inte om en rädsla att misslyckas; jag är rädd för den figur som sitter vid datorn och försöker skriva. Jag känner honom inte. Jag tjänar en främmande som inte låter mig sova”.

Att ständigt – även mitt i den banalaste av vardagar – leva med kunskapen att utrensningarna var verkliga och att avståndet till barbariet, den totala brutaliteten, är kort förblir en av de bördor han tvingas bära. Säg aldrig att Auschwitz inte går att begripa, skriver Kertész. Auschwitz är begripligt. Det har funnits. ”Ordet ’obegriplig’ hör till exempel också till språket före Auschwitz. Före Auschwitz var det verkligen obegripligt, i Auschwitz och efter Auschwitz naturligt.”

Den 23 maj 2003 antecknar Kertész: ”Kanske än idag, när det finns så lite känsla och sensibilitet kvar för konsten, kanske än i dag skulle man bli överraskad av den mylla i vilken de stora konstverken tillkommer och blomstrar. För det mesta handlar det om två känslor: skammen och rädslan.” Två tillstånd som Kertész av omgivningen och de historiska händelserna tvingats leva med under hela sitt liv.

”Från Budapest till Berlin” är genom sin oförställt mänskliga och öppet redovisade smärta och djupgående existentiella tvivel, genom sin intellektuellt benhårda konsekvens i resonemangen och moraliska hållning – Imre Kertész resning och orubblighet – en av säsongens absolut viktigaste och mest oumbärliga böcker. Pessimismen är förvisso provocerande i sin svärta. Men hur ska man lyckas gendriva Kertész syn på världen?

Crister Enander

Mer läsning

Annons