Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen berättelse om kärlek och mörker men bra nog ändå

Oj, en sådan ton han har Amos Oz, den ständige Nobelpriskandidaten från Israel! Vemodig, melankolisk, full av erfarenheter, illusionsfri och drastisk.

Annons

I sju av dessa lantliga scener berättar han om den fiktiva byn Tel Ilan och om flera v dess invånare. Gåtfulla berättelser med mystiska försvinnanden som inte får sin förklaring. Det är mer byn som har huvudrollen i denna kollektiva historia.

Byn tecknas i all sin lätt förfallna idyll på språng, eller kanske med mer dröjande steg på väg in i en ny tid då rika främlingar flyttar in från närbelägna städer. Främlingar som river de hus de köper tämligen billigt och på så sätt spränger den sekellånga bygemenskapen.

Främlingarna tar över och en sorts sorgsenhet växer fram hos dem som blir kvar. En del av dessa vill nog flytta, skaffa sig nya sammanhang, komma loss ut ett slags fångenskap. Som Rachel som i den längsta scenen bor med påtaglig vantrivsel, men ändå, hos sin åldrige far, den gamle ledamoten av Knesset, Pesach Kedem.

En bitvarg, som varje sekund går till anfall mot den nya tiden. Samtidigt som han baktalar den gamla. Han påminner om våra flitigaste insändarskribenter, de där som bara ser fel överallt (utom hos sig själva) eftersom alla är idioter (utom de själva).

Han klagar på allt.

På politiken, på politikerna som det inte är något med. Han etsar sig fast vid de svek han som ung politiker fick uppleva, från ”värdelösa” människor.

Man undrar hur han orkar gå på som han gör. Men liksom hos insändarskribenter är det segt virke i varje sann kverulant.

Amos Oz berättar på om detta med okuvligt gott humör. Satiren lika vass som humoristisk. Samtidigt som denne Kedem säger i de memoarer han dikterar för sin dotter att han inte alls ska ta upp de gamla oförrätterna och kritisera dem som utförde dem mot honom så är det just det han gör.

Han anklagar, går på, men ser det inte själv. Det är faktiskt obetalbart roligt.

Där är den kärlekskranke sjuttonåringen som inte vet hur han ska närma sig den han älskar. Hon är en trettioårig frånskild kvinna som både jobbar på posten och på kvällarna är bibliotekarie. Så det slutar i fiasko. Eller kanske något mer.

Vart tog läkarens systerson vägen? Han som skulle komma med bussen, men inte var med. Och borgmästarens hustru – varför försvann hon?

Man blir berörd av alla dessa Amos Oz skildrar med sådan medkänsla. I den sista novellen där Oz lämnat byn blir det mesta apokalyptiskt. Ett slags allegori över allas våra tillkortakommanden där allt är sumpigt, i förfall. Tonen där plötsligt biblisk.

Någon ny ”En berättelse om kärlek och mörker” är inte ”Lantliga scener”, mer av en mellanbok.

Men bra nog ändå.

Mer läsning

Annons