Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Innan idéerna dog

/

Crister Enander drabbas av en roman om tiden då politiken fanns i själva luften.

Annons

Det var på den tiden då idéerna ännu inte hade dött. Då ideologierna fortfarande var på blodigt allvar och gjorde fiender till vänner och gamla goda vänner till oförsonliga fiender. Politiken fanns i själva luften. Den avgjorde nästan allt. Detta var en tid som inte alls är avlägsen. Det var alldeles nyss, även om det kan vara svårt att föreställa sig i vår ideologiskt impotenta samtid där konsensus härskar.

Ingenstans i Västeuropa var det tydligare och livligare eller viktigare än i det intellektuellt sjudande Paris. Jean-Paul Sartre eller Albert Camus? Vem av de två litterära giganterna och forna vännerna hade rätt? Den alltmer liberale Camus eller existentialisten och socialisten Sartre? Frågan var bestämmande. Den skiljde agnarna från vetet.

Året är 1959. Michel Marini är ännu ung och kämpar uttråkad och understimulerad på i skolan, men han är med otåligt snabba steg på väg in i de vuxnas vardag av små och stora problem och politiska passioner och konflikter och en oanad verklighet av den svartaste längtan och de ljuvaste av lidelser. Han är intellektuellt brådmogen och försöker nästan desperat att stilla sin enorma läshunger. Han läser ständigt. När han väntar. När han sitter i skolbänken med boken gömd i knäet. Han läser till och med när han går utomhus utan att någonsin krocka med någon eller snubbla.

Det är när han hamnar på bistron Balto som han, sin ungdom och bristande insikter till trots, får uppleva händelser han aldrig anat skulle kunna inträffa, träffa och lära känna människor från en annan värld som han inte ens kunnat förmå föreställa sig fanns. I ett bakre rum bakom en stängd dörr, dit sannerligen inte vem som helst har tillträde, spelas det schack. Det är exilens vinddrivna existenser som skapat sig en fristad där de kan andas och leva i den parisiska ordningen. De kommer samtliga från Öst. De är samtliga flyktingar. Leonid, som är en av Sovjets forna hjältar från det stora kriget, är det ende som talar franska utan kraftig brytning av ”klubbens medlemmar som erbjöd den fullständiga uppsättningen accenter från Centraleuropa och Östeuropa”:

Romanen ”De obotliga optimisternas klubb” av franske debutanten Jean-Michel Guenassia som tagit läsarna med storm i många länder är en klassiskt upplagd roman, tjock och mastigt och mustig och full av förvecklingar, fascinerande gestalter, olycklig och brinnande kärlek, brustna illusioner och krossade glas som kastats i golvet på ryskt manér. Den utspelar sig under fem år – men behandlar nästan ett halvsekel – fram till 1964 och skildrar Michels liv och upptäckter.

I hemmet härskar eviga konflikter. Vardagen är laddad, för att inte säga minerad. Redan föräldrarnas olika klassbakgrund – modern kommer från en fin och förmögen familj, fadern är arbetarklass och har en far som arbetat vid järnvägen – skapar mängder med problem och konstigheter i den dagliga samvaron. Och snart tränger det franska kriget i Algeriet in och splittrar fullkomligt familjesammanhållningen.

Den sorglösa framtoning som klubbmedlemmarna visar upp och liksom ståtar med är enkom till för att sminka över smärtan och saknadens ständiga värk, de många förlusterna och förödmjukelserna; drapera ett misslyckat försöka att åtminstone inte dagligdags se alla de döda och mördade vännerna promenera genom minnets mörka labyrinter; optimismen är en existentiell teatermask under vilken plågorna och bristen på hemhörighet lever sitt eget liv, dessa exilens tveeggade och vassa bedrövelser som karvar sig djupt ner i deras själar och medvetanden.

De är vinddrivna. De är förlorade. De saknar hemortsadress. De är mantalsskrivna i diasporan och desperationen. Här finner den unge Michal en tillflyktsort, en främmande grupp människor som med lika delar okonstlad generositet och osentimental kärvhet välkomnar honom.

Mot en fond av lidande, full av historiens bottenlösa barbari och blinda obönhörlighet, skildrar Jean-Michel Guenassia med stor och smittande infallsrikedom och en värme och en befriande sympati dessa överlevare och levnadskonstnärer i en exil som tycks sakna nåd.

”De obotliga optimisternas klubb” är en av dessa sällsynta romaner som drabbar, som fyller sinnet med tankar och väcker liv i känslor.

Jag rekommenderar den varmt.

Crister Enander

Mer läsning

Annons