Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intellektuellt omtumlande!

/

Det radikala åttiotalet går mot sitt slut. Inget är sig längre likt i litteraturen. Det moderna genombrottet är ett faktum. Nordens pulserande centrum där allt händer och tar form är Köpenhamn.

Annons

Här sammanstrålar författare, journalister, målare, de förhoppningsfulla och unga för att få ta del av det nya, det allra senaste. Samlande gestalt är Georg Brandes. Han är på en gång talesman, frondör och den mest inflytelserike smakdomaren.

Många författare har sedan decenniets början vänt blickarna mot samhället, de har skildrat miljöer och händelser – de fattiga, de utstötta, de arbetare som blivit till föda åt de nya hungriga industriernas enorma kvarnhjul – som aldrig tidigare har bevärdigats med mer än högst några rader i förbifarten, fulla av förakt och avståndstagande.

Nu är året 1888. Köpenhamn blomstrar. Det är året för den stora Industri- och lantbruksutställningen. På familjehotellet Leopold, som ligger på Hovedvagtsgade 6, bara runt hörnet vid det pampiga Hotel d’Angleterre. brukar många svenska författare ta in. Victoria Benedictsson, som vid denna tid närmast befinner sig i desperat landsflykt undan det gräsliga Hörby och sin trångsynte gamle gubbe till make, har inrett sitt rum så det ger ett mer hemtrevligt intryck. Kärleksaffären med Georg Brandes befinner sig snart i sitt mest intensiva och destruktiva skede.

Från kontinenten kommer familjen Strindberg resande. Siri och August och de tre barnen Karin, Greta och Hans. De tar även in på Leopold Hotel en kortare period. Äktenskapet är i upplösning. Siri von Essen vägrar sedan flera månader sin man att dela hennes säng. August Strindberg svarar med att betrakta henne som ett tjänstehjon, en piga. Han förvägrar henne rätten att längre få kalla sig hans hustru.

Två av svensk litteraturhistorias mest dramatiska och ryktesomsusade händelser inträffar i Köpenhamn och dess närhet just detta år. Victoria Benedictssons självmord – med en rakkniv över strupen på Leopold Hotel – efter kärleksaffären med Georg Brandes och skandalen som August Strindberg blir indragen i – eller själv skapar – ute i Skovlyst. ”Fadren” har urpremiär på Casinoteatret i Axel Lundegårds översättning, Strindberg skriver på en av sina bästa böcker, ”En dåres försvarstal”, och det dröjer inte långt efter skandalen så har han även skrivit ”Fröken Julie”.

I Ulf Peter Hallbergs nya roman ”Strindbergs skugga i Nordens Paris” bildar Strindberg och Benedictsson två poler kring vilka han låter de olika handlingarna utspinna sig.

Han rör sig på två ytterligare tidsplan, förutom i Köpenhamn 1888. Det ena är hans barndom, nu förvandlad och förändrad – kanske förädlad? – genom att den vrids upp ett halvt varv i fiktion.

Det andra är berättaren själv. Han befinner sig då boken inleds i Camarillo, Los Angeles, desillusionerad, utsparkad från nöjesindustrin på grund av sin oförmåga att kompromissa med vad de kommersiella filmmakarna kräver av en manusförfattare. Nu söker han efter några sista sanningar att klamra sig fast vid – litteraturen eller minnena, de flydda seklernas händelser eller sitt eget skrivande, eller är det livet självt som är den stora och verkliga konsten?

På ett sätt är ”Strindbergs skugga i Nordens Paris” en direkt fortsättning på Ulf Peter Hallbergs briljanta storverk ”Europeiskt skräp” som utkom för tre år sedan. Nu blandas dock i ännu högre grad verklighet och fantasi. Gränserna suddas ut.

Hallberg låter de historiska händelserna skapa dikt, men dikten förvandlas i hans förfarna händer till nya och måhända större sanningar, han rör sig från liv till dikt och åter från dikt till det levda livet.

Det är en ambition han delar med Vilhelm Ekelund och den friske Nietzsche, och Hallbergs blick är sedan decennier tillbaka tränad att se vardagens och texternas innebörder och betydelser hos Walter Benjamin. Så är Ulf Peter Hallberg också en av vårt lands mest europeiska författare. Med Ekelunds ord står nu ”konstklarhet” mot ”förståndsklarhet”. Hallberg går denna gång i närkamp med konstens roll i livet och livets roll för konsten.

S

trindberg står mot Benedictsson. Knud Wiisby – en såvitt jag kan avgöra av Hallberg skapad person – ges det fiktiva uppdraget att spionera på Strindberg för Edvard Brandes räkning. Händer det något skandalartat eller intressant i Titanens eruptiva privatliv vill Brandes genast kunna trycka det i sin dagstidning Politiken som bara har fyra år på nacken. Under växande motstånd skickar Wiisby sina rapporter till Edvard Brandes. Wiisby – ful, snäll, omtänksam och godhjärtad – blir en skarp kontrast till författarnas brutala och omättliga aptit på andras liv och tankar, deras blod och nerver, hjärtan och själar. Wiisby söker kärleken, försöker främst bli en omtänksam människa mitt ibland dessa hänsynslösa författare som ställer konsten över allt.

På samma sätt står Hallbergs far – tidigare kallad Samlaren – mot romanens kanske mest intagande och träffsäkert vasstungade gestalt, dvärgen Fasse som hon alltid kallas – Marianne var hennes dopnamn och hon var Hallbergs kortvuxna faster. Hennes rappa repliker och handfasta världssyn är alltid på tvärs emot varje ansats till konstnärsromantiska myter och genidyrkan och andra tokerier som sysslolösa karlar kan ägna sig åt likt moderna inkarnationer av Don Quijote. Genom henne får romanen en frisk och frätande sanningssägare, besjälad av Sancho Panzas jordnära livssyn.

Grundfrågorna förblir likväl desamma: Till vilket pris skriver författaren? Hur mycket lidande får han eller hon orsaka sin nära och kära? Hur drabbade får familjen bli? Var går gränserna, och vad är det avgörande, det verkligt viktiga i livet?

Det är en roman av stor originalitet, Ulf Peter Hallberg röjer egen väg i vår samtidslitteratur. Det distinkta och samtidigt konstfärdiga språket; dialogen som ständigt pågår mellan nutid och dåtid; hans skickliga förmåga att förmå väcka liv i de döda och ge dem den plats i minnet de förtjänat.

Han gjuter nytt liv i de döda, och så länge minnet lever förbli de döda likväl levande. De går vid vår sida, tätt intill.

Ulf Peter Hallbergs roman är en av höstens mest intellektuellt omtumlande och givande läsupplevelser, en fröjd för alla som äger minsta intresse för den tidens litteraturhistoria och som har ett aktivt förhållande till det skrivna ordet och dess laddade makt och magi. Det är en berikande och angelägen roman som förmår att göra dåtiden till en samtida angelägenhet och samtidigt väcka liv i några av de avgörande frågorna som alla måste ställa sig i vår egen tid som riskerar att förtvina av glömska och historielöshet.

Crister Enander

Mer läsning

Annons