Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag saknar spänningen

Jag sympatiserar verkligen med Liza Marklunds ambitioner med den nionde romanen om Annika Bengtzon.

Annons

Kritik mot hur vår välmående del av världen sätter upp hinder och murar för att hindra att folk från fattigare världsdelar ska ta sig hit behövs alltid. Och det är inget fel i att göra det i krimigenren.

Ni kanske anar ett ”men” här och ni har alldeles rätt. ”Du gamla, du fria” lider brist på det som är så viktigt i genren: Spänning.

Jag har väldigt svårt att känna den där nervkittlingen som jag gärna vill förnimma när jag läser och som jag många gånger har upplevt när jag läst Liza Marklunds böcker.

Men alltså inte i den här, den senaste.

Annika Bengtzon stretar på som journalist på den stora kvällstidningen. Hon har kommit hem efter tre år som korrespondent i USA, hon lever återigen med Thomas som arbetar på justitiedepartementet. När romanen börjar befinner sig Thomas i Nairobi i Kenya på en konferens. Hans delegation på sju personer från olika håll i Europa kidnappas under en resa till gränsen mot Somalia.

Kidnappningsdramat innebär förstås enorma påfrestningar, naturligtvis inte bara för den kidnappade utan också för de anhöriga.

Liza Marklund vet hur man ska skriva och visst bränner det till ibland. Konstigt nog inte så mycket när det gäller själva kidnappningen, utan mer i hennes relationer till vänner och kollegor. Annika Bengtzons vän Anne Snapphane är egentligen en fullkomligt vedervärdig människa och de avsnitt där de båda vännerna slutgiltigt ”gör slut” hör faktiskt till de bästa delarna av romanen. Likaså är Annikas möte med sin syster och hennes man ett litet mästerstycke i människokännedom och konsten att skildra relationer som går i kras.

Jag kan inte låta bli att tänka att om hela romanen hade varit så engagerande och nervig så hade det här varit en av årets bästa.

Anders Wennberg

Mer läsning

Annons