Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

John Lennons egna ord – en pampig skrytbok för soffbordet

Annons

Den vedertagna bilden av honom är en gudabenådad musiker och textförfattare, en känslig och sårbar man med ett starkt politisk engagemang, en sann filantrop med stor självdistans. I romanen ”Jävla John” av Eva Dozzi framställs John Lennon (1940-1980) däremot som en brutal, svartsjuk och alkoholiserad mansgris. I den nyutkomna John Lennons brev kompletterar Lennon bilden av sig själv genom att framstå som självupptagen, lättkränkt och grandios.

Inte någon av böckerna kan förstås läsas som ”sanningen” om John Lennon. Den förstnämnda är en roman, och Eva Dozzi har hittat på en otrevlig figur vid namn John Lennon som spelar i ett popband som heter The Beatles. Av kommersiella skäl, har hon själv hävdat. Vem skulle vilja läsa romanen om huvudpersonen var en helt vanlig okänd tölp?

”John Lennons brev” består av Lennons egna ord och teckningar, nedrafsade på lappar och vykort. Det går inte att dra några slutsatser om en människas liv och personlighet genom att läsa hans ogenomtänkta privata pladder. Den som hoppas uppfatta något av Lennons själ, upptäcka ”hemligheter” eller någon sorts ”sanning” blir besviken.

Bokens redaktör är tjenis och puss och kram med Yoko Ono, som bidrar med en påhejande hälsning i förordet. Hela boken dryper av kommersiellt tänk. Blanka tjocka blad, stort format, rikt illustrerad med foton på både John i olika skeden av livet och på hans nedrafsade rader och teckningar till vänner, fans, kolleger. Ibland är det inköpslistor och order till tjänstefolket om hur livsviktigt det är att han får den och den sortens råvaror och att han får dem NU. Under tiden ligger den vid det här laget stenrike Lennon i sängen och flummar med Yoko Ono och bjuder in alla som vill lyssna på deras budskap. Make love, not war. Give peace a chance.

Bokens redaktör lotsar oss mellan de olika epokerna och förklarar sammanhangen. Och som alltid i minnesböcker om döda stjärnor ”hjälper” redaktören de i hans tycke ointelligenta läsarna genom att värdera och ”förklara” det som presenteras, t.ex. skriver han läsaren på näsan att den här teckningen som John gjorde som tonåring är ”ganska dekorativ och konventionell”. Han slår också fast att ”det här brevet är mer av en uppvisning och innehåller mycket få personliga upplysningar”. Jaha, liksom. Det är inte intressant vad du tycker, käre redaktör, det är amatörmässigt att tro det. Låt mig som läsare få titta förutsättningslöst på teckningen och utan förutbestämda definitioner läsa texten. Låt mig få bilda mig en egen uppfattning!

Det brittiska förlaget har varit ambitiöst med bokens upplägg. Dels visas originalbreven/vykorten/lapparna/listorna i original med Lennons ofta svårläsliga klotter, dels en renskrift. Inför den svenska utgivningen bestämde sig Norstedts för att alltihop skulle översättas, vilket inte har fallit väl ut. Lennons ordlekar, pladder och tidstypiska jargong blir bara fåniga på svenska. Dessutom präglas översättningen av nybörjarmässig tafflighet och klassiska missar av typen ”jag kan knappt vänta tills jag får träffa honom” (eng. ”I can’t wait to see him” och bör översättas ”jag längtar efter att träffa honom”). Svårbegripligt att Norstedts redaktörer och lektörer låter sådant passera. Tur att man kan läsa det engelska originalet bredvid. Och en pampig skrytbok att ha på soffbordet är det i alla fall.

På väg hem från en inspelningsstudio den 8 december 1980 stannade John Lennon till i entrén och skrev en autograf åt flickan i växeln. Det var det sista han skrev. Några dagar tidigare hade han skrivit en lapp till uppassaren. Bland annat bekymrade det honom att haspen på badrumsdörren var trasig. Livets trivialiteter.

Sedan gick han ut och mötte den storslagna döden.

Mer läsning

Annons