Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kamprad har skymt det viktigaste

/

Femhundra brev från Wien, prydligt sorterade efter årtal, ombundna med snöre och förvarade i en IKEA-kartong. Det är grunden för Elisabeth Åsbrinks nya, och redan så omtalade, bok. Läs den för de ensamkommande flyktingbarnens skull, uppmanar Erik Wikström.

Annons

Elisabeth Åsbrink fick till ett litet scoop med sin nya bok där Ingvar Kamprad säger att fascistledaren Per Engdahl var en stor människa och att: ”det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.”

Obegripligt och besvärande, visst. Men att Ingvar Kamprad har ett förflutet som nazist och fascist är gammal skåpmat, det har han erkänt och bett om ursäkt för tidigare.

Det är inte heller Ikeas grundare som står i centrum för berättelsen. Det gör i stället Otto Ullman, en österrikisk flykting av judisk börd som blev en av de första som Kamprad anställde i företaget.

År 1938 är Otto Ullman 13 år. Hans pappa Pepi jobbar som sportredaktör på en av Wiens tidningar men blir av med jobbet när Hitler annekterar Österrike. Situationen blir allt svårare och Pepi och Ottos mamma Lisl inser att de i första hand måste se till att få ut sitt enda barn ur landet.

Via Svenska Israelmissionen i Wien får Otto resa till ett barnhem i Skåne. Villkoret är att föräldrarna skaffar uppehållstillstånd i ett annat land dit Otto kan skickas inom ett eller två år.

Det håller kontakten brevledes. Pepi skriver längst, Lisl fyller på med några rader och ibland finns även hälsningar från andra släktingar.

Sammanlagt har Elisabeth Åsbrink gått igenom 500 brev och med hjälp av dem lyckas hon skildra en långsam nedstigning i helvetet. Pepi och Lisl saknar sin son omåttligt men är samtidigt glada över att han slipper vara kvar i Wien där judarnas tillvaro blir allt mer outhärdlig.

De flesta saknar jobb, de kan inte röra sig fritt, de portas från butiker, de svälter. Men breven till Otto i Sverige fortsätter att komma och den positiva grundtonen är oförändrad; vi är fortfarande friska, snart blir det bättre, snart ses vi igen.

Otto, å sin sida, plågas av hemlängtan som varvas med dåligt samvete för att han har sluppit undan förföljelsen. Han förstår att han bör vara tacksam, han beklagar sig inte i onödan och försöker stå ut med de påtvingade kristna ritualerna och sina beskyddares tjat om Jesus.

Åren går, Otto blir en ung man och lär sig flytande svenska. En dag får han jobb på en gård i Agunnaryd hos Feodor Kamprad, pappa till Ingvar och känd i bygden för sina nazistsympatier.

Det här är ingen roman, ändå försöker Elisabeth Åsbrink gestalta huvudpersonerna utifrån de uppgifter hon har samlat in från brev, arkiverade dokument och intervjuer. Det fungerar ganska bra även om man förstår att hon ibland skarvar och hittar på.

När boken tar slut vill man veta mer om hur det gick för Otto när han bildade familj i Sverige. Men vid krigets slut sinar huvudkällan när den strida strömmen av brev plötsligt upphör.

Detta är en påminnelse om dårskapets konsekvenser och en historisk tillbakablick på svensk flyktingpolitik och den svenska kyrkans dubbelspel.

Men viktigast är berättelsen om ett ensamkommande flyktingbarn och det är den som gör boken angelägen och aktuell.

Erik Wikström

Mer läsning

Annons