Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kan det vanskapta och fula vara vackert?

/

Orden kränger nästan vildsint i en hänsynslös jakt efter att få fäste. De klöser väggarna. De biter i mattorna. De raserar murar.

Annons

Texterna söker och river runt. De letar och bökar, aldrig tillfreds, aldrig nöjda. Världen är en märklig plats.

Den är trång, den skaver, den kväver varje ansats till originalitet och självständighet och dessutom kräver omgivningen att en bestämd ordning ska råda, en ordning som är svår att acceptera om man vill leva som en fri och självständig varelse.

Då gäller det, precis som Sofia Albertsson gör i sin novellsamling ”Den plötsliga dörren”, att försöka hitta andra och helst oprövade vägar. Utgångar som kan bli till ingångar bakom vilka andra möjligheter öppnar sig.

Det absurda blandas ohämmat med det förryckta, det vanskapta samsas med normalitetens olustiga slätstrukenhet. Om verkligheten inte går att skriva hel, går den kanske att skriva sönder och samman? En förlust av bäring, en brist på äkta mening, skapar lätt en tärande frustration och förlamande vanmakt. Att skriva blir då en motståndshandling.

Det är uppenbart att Sofia Albertsson i sina noveller brottas med en motspänstig vardag, en bedövande planmässighet och välregisserad falskhet hon inte på något plan kan förmå att förlika sig med. Novellerna vill spränga dessa gränser. De visar att det mesta kunde vara annorlunda, att även vardagen kan förändras till något annat.

På ett sätt är det som om Sofia Albertsson skriver sig runt det som bränner och svider mest, det som tillfogar störst smärta. De stora frågorna och frånvaron av hållbara svar är som brännhet lava. Därför skildrar hon i stället det som ligger nära, tätt intill. Det ger såväl relief som – vilket är en av de största behållningarna av novellsamlingen – en ökad förståelse för tidens frätande frustation. Hon ger röst åt en förlorad tid; en röst som trots sin konstfärdighet ligger nära ett rått och uppriktigt vrål över orättvisor och omvärldens sönderfall.

Det finns något närmast bulimiskt och ohejdbart i hennes vilda språk, åtminstone i vissa av novellerna. Hon låter sig inte hindras av konventioner och vägrar hålla sig inom det tillåtnas eller respektablas gränser.

Kan den sexuella lusten vara en väg till en sorts temporär frihet? Är det vanskapta vackert? Kan det vi vanemässigt betraktar som fult och frånstötande hos en människa dölja en skönhet vi inte förmår att förstå fullt ut? Hur fegt och ynkryggat kan en man bete sig utan att själv drabbas – ja, smittas – av sina nedrigheter?

Sofia Albertsson vrider upp vardagens grå tristess i ett halvt varv av absurditet och komik och avlockar den därigenom på flera av dess hemligheter och outtalade överenskommelser. Mycket av det sjuka och falskt tillrättalagda i vår tid blir tydligare och även begripligare när det reflekteras i en grotesk och humoristisk spegel. Det utnyttjar Sofia Albertsson effektiv i flera av novellerna i denna ovanligt övertygande skönlitterära debut.

Crister Enander

Mer läsning

Annons