Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärlek i någon form

/

Annons

Byn är liten. Det är frågan värt om den ens kan kallas by längre. Den består av tio-tolv hus som ännu är bebodda där den ligger i närheten av La Seu och Lérida högt uppe på den spanska sidan av Pyrenéerna.

Om några dagar ska Miquels yngre bror rycka in. Två års militärtjänstgöring väntar Jordi. Det var inte alls längesedan som Miquel själv kom tillbaka från sina år som beväring. Livet på gården kommer aldrig att bli detsamma. Det inser han, och han sörjer det på ett molande och inte alltid fullt medvetet sätt. Efter de två årens frånvaro har han börjat förstå att han egentligen vill att allt ska förbli som det alltid varit. Förändringar är sällan – eller aldrig – av godo, är hans nyförvärvade övertygelse.

Det är höstens sista dagar uppe i bergen. Vintern står hotfullt och stampar. Det är redan ordentligt bett i den kyliga luften. Där, dagarna före den kalla vinterns ankomst, börjar den irländske författarens Colm Tóibíns roman, ”En lång vinter”. Jordi ska in till byn för att klippas. Håret ska snaggas kort som borsten på en död gris. Familjen åker in till La Seu, ”modern och fadern där framme som om de förde Jordi till avsalu och slakt”.

Undan för undan börjar Miquel upptäcka att modern inte är sig riktigt lik sedan han kom hem. Det finns något frånvarande, ibland uppsluppet och konstlat över hennes uppträdande. När hon sedan inne i byn oväntat försvinner och han får se henne sitta och snabbt häva i sig flera glas vin så förstår han. Hon dricker. Inte lagom, inte måttligt. Hon super.

Och när fadern en dag häller ut alla flaskorna med blaskigt vin, knappt värt namnet vin, blir hon rasande. Nästa morgon har hon försvunnit. Hon har gett sig av. De tror att hon kanske har gått över berget till sin bror.

Efter att modern har försvunnit händer även något annat, något svårfångat och oklart. Gården börjar liksom dö. Hönorna värper färre ägg – eller äter de själva upp sin avkomma? De vita kaninerna dör en efter en, alltmedan de få bruna blir fetare och fetare. Huset blir alltmer ödsligt för varje dag, likt ett hus utan människor. Fadern och Miquel förvandlas till en sorts främmande besökare, till spöklika gestalter.

De är snart främmande gäster i sitt eget hem. Ingen hemhörighet eller värmande närvaro finns kvar. De driver vilset omkring i sina egna liv utan förmåga att hitta dörrarna in till den värld där de borde leva, där deras liv finns.

Allt är kargt, kärleksfattigt, kärvt.

När sedan den föräldralöse Manolo, utstött och fattig och löjlig i faderns ögon, börjar sköta hushållssysslorna i hemmet smyger sig omärkligt värmen tillbaka. Colm Tóibíns budskap, eller snarare den grundhållning som genomsyrar hela kortromanen bakom de vardagliga och upprörande händelserna, är egentligen lika enkelt som det kan vara svårt att uppnå i en slitsam och hård vardag:

Kärlek i någon form – det må vara i vilken form som helst – är nödvändig för ett liv värt att leva.

Crister Enander

Mer läsning

Annons