Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kåt, glad och socialist

/

Mitt emellan marxismen och erotiken. Lasse Ekstrand skriver om Per Meurling.

Annons

Hans Lagerbergs bok om den svenska vänsterns kanske mest färgstarke och utstickande figur någonsin, prästsonen Per Meurling, även kallad Pelle Sanslös, lämnar mig med frågan om vad han egentligen från början ville med den. Och om syftet med boken försköts och ändrades, kanske mer än en gång, alltmedan den skrevs. Den tappar nämligen ofta Meurling ur sikte, svävar ut i allmänna betraktelser om samhälle och politik. Utvikningar och intervjuer med vänner och kompisar till Lagerberg bidrar till att boken kan liknas vid en solfjäder. Den röda (!) tråden brister.

Boken är ingen regelrätt biografi, det är Lagerberg noga med att framhålla. Meurling är heller ingen valfrändskap, idol eller ”role model”. Snarare fanns det mörka sidor i Meurlings bräckliga karaktär som Lagerberg har svårt för. Dribblandet med sanningen, drickandet, fruntimmersaffärerna, vinglandet mellan politiska ståndpunkter och hemmahörigheter.

Han kunde okritiskt stödja Stalins absurda 30-talsrättegångar, till och med tjäna som agent åt diktatorns Sovjet.

Samtidigt försvarade han ihärdigt yttrandefrihetens gränslöshet och förespråkade en oförsonlig samhällskritik som inte väjer för något eller någon.

En vingelkuse eller en i tanken rörlig och vital?

När verkligheten vrider sig ett varv, måste även den intellektuelle göra det för att inte fastna i dogmatism, skulle Jan Myrdal, som återkommande påmint om den bland många yngre okände Meurling, säga.

Lagerberg använder Meurling för att kritiskt och tillbakablickande, utan att spara sig, kunna rannsaka sig själv som författare, vänstersympatisör och intellektuell. Meurling brukas som ett slags projektionsskärm, även om det är ljusår mellan vildhjärnan Pelle Sanslös och den betydligt mer sansade och väluppfostrade före detta adjunkten Lagerberg.

Den senare kan tyvärr inte låta bli, likt många gamla rödskägg i dessa yttersta dagar, att göra avbön för ungdomens politiska synder och förvillelser.

Det blir enligt min mening bara tjatigt och privat med dessa Canossavandringar i säck och aska. Vem skall övertygas – vem förlåta de juvenila ”förlöpningarna”? Varför vågar ingen högt och ljudligt stå för att åren 65-75 var en härlig tid i upprorets kreativa och uppkäftiga tecken? Och därmed basta. Därefter vidtog förflackning och rättning i leden. Fördumning och marknadshyllning.

Meurling, kanske var han publicist i första hand, behärskade och kunde skriva både kvalificerad marxistisk teori och erotik (medverkade i, med vår samtids mått, tämligen oförargliga blad som Cocktail och Paff, som undertecknad inköpte i kiosken vid Centralporten till Sandvik och regelbundet läste med lystna ögon), var ständigt och rastlöst på gång med nya projekt. Utan att låta sig nedslås eller förtröttas.

Gjorde bort sig så det stod härliga till, polemiserade osande skarpt på gränsen till ärekränkning, som person och stilist en osalig blandning av Hinke och Mäster Palm, försvarade von Krusenstjerna mot det reaktionära anloppet, avskydde innerligt ”den goda tonens pingviner”, jagade kjoltyg och tog sig minst en grogg för mycket, hamnade i slagsmål, satt i kurran. Det lagom och utslätade livet låg inte för den eldfängde prästsonen.

Kanske var han en olycklig och eländig figur, måhända jagad av inre oro ända sedan barndomen med sträng far och bortvänd mor, men samtidigt full av otyglat liv. Det sprakade och gnistrade omkring honom. Definitivt ingen moraliserande, fyrkantig tråkmåns – sådana har det ju gått tolv på dussinet inom den svenska bokstavsvänstern. Det är som om det varit förbjudet att vara kåt och levnadsglad om man skulle få tillhöra denna puritanska vänster. Arbetslinjen ska gälla och tagelskjortan på. Livet är ingen fest – det är plikt och grå vardag. Livskonstnären och festprissen Meurling stegrade sig mot dylikt.

Boken hade vunnit på om Lagerberg mer gjort den till en regelrätt biografi, nedtonat sin självuppgörelse och framförallt skurit bort mycket av allmängodset. Han låter ofta som en pedagogiskt välmenande adjunkt som vill ge oss en lektion i samhällskunskap. Det bara stör och Meurling försvinner.

Han, spefågeln och historiematerialisten, förtjänar att äntligen få spela huvudrollen. Komma till sin rätt. Denne sin generations störste men mest missbrukade begåvning, som Karl Vennberg sa.

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons