Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kriget, min barndom

/

Annons

1944 drev italienska partisanförband ut tyskarna ur Italien, arbetarråd konstituerade sig som beslutande och verkställande makt i hela Norditalien.

Churchill, aristokraten, tålde inte kommunismens utbredning i Sydeuropa och lät bomber utplåna hela abetarstadsdelar i Florens, Milano och Turin, tusentals dog.

Italien skulle återerövras till högerkrafterna vilket i Italien ledde – som tidigare i Spanien och senare i Grekland – till inbördes- och interventionskrig som folkfronten inte kunde vinna mot en enad och överlägsen amerikansk-brittisk-fransk militärallians. USA bet sig med sina militärbaser fast i Italien.

Carlo Barsotti skriver att amerikanerna kom när landet var befriat och betedde sig som segerherrar fast de inget gjort.

Pojken Carlo växer upp i Shanghai, fattiga arbetarkvarter i Livorno, ”utan lutande torn eller Colosseum” men med en osannolik blandning av människor från alla håll ”som strömmat till för att befolka en sumpmark och leva i en frihamn”, och som Carlo Barsotti beskriver som ”anarki”.

Carlos tidigaste barndom är kriget, döden har normaliserats, Carlo svälter som italienarna svalt, särskilt barnen i familjer där fäderna som politiska dissidenter frånvarade.

Även en barndomsskildring, aldrig så verklig är en narration i meningen tillverkad sanning eftersom här inte redovisas annat än selektivt, strängt urvalt och dolt, varför författaren fritt förfogar över be-rättarröstens förmedling och utrymme skapas för att fyllas med lika delar sanning, fiktion och minnen. Utan ingredienser som spännning, förhoppningar, drama och det udda blir barndomsskildringen inte.

Boken om pojken Carlo är italiensk krigshistoria, denna okända eller desinformativerade del av kriget.

Men framför allt är boken om pojken Carlo en djupt insiktsfull skildring av ett barns inre, ett barns transcendenta världsåskådande, som är självklar när man är fyra år men som får sina kanaler igenstoppade av år av misshandel, lärdomar och erfarenhet.

Carlo Barsotti är ingen enastående stilist men textens självklara rättframhet med analyser värdiga en Bourdieu på magert språk gör boken om pojken Carlo till ett sällsynt väsentligt bidrag i genren barndomsskildringar med sin krigsbakgrund som aldrig tar bort vår blick för det för Carlo väsentliga; modern, annat också men i första hand hon.

Tack vare henne och den lilla familjens plats i det stora med flera generationer i samma hus blir Carlos barndom snarare en barndom än en krigsbarndom trots brittiska piloter som skjuter mot barnet på stigen, offentliga arkebuseringar, nattliga besök som slår sönder möbler när Otello, fadern som Carlo inte träffat, eftersöks. Toscana är hela tiden precis så himmelskt och underbart som vi föreställer oss.

Carlo Barsotti bor sedan länge i Sverige och hans stora kulturgärning är introduktionen av Dario Fo till den nordiska publiken.

Feltrycken kan förlaget skämmas lite över.

Mer läsning

Annons