Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturredaktören som slog världen med häpnad

/

Annons

Matchen är osannolik. En kvinnlig boxare går sina ronder mot världen, tio ronder närmare bestämt. Skriver sen en bok om sin uppgörelse med hela denna svindlande, snurrande värld. En klok och välformulerad bok. Som inte bara handlar om boxning utan om hur vi ska leva våra liv. Eller i alla fall om hur Åsa ska leva sitt liv.

Av det kan vi lära oss åtskilligt.

Men det osannolika är ännu mer osannolikt. Åsa Sandell där uppe i ringen, 185 centimeter lång, är inte bara en kvinnlig boxare. Hon har också gått proffsmatcher, den mest spektakulära mot Muhammed Alis dotter Laila. Ytterst få sådana kvinnor finns. I alla fall i Sverige (ja, Åsa är väl den enda som mött Laila Ali).

Men hon är också kulturredaktör. På Helsingborgs Dagblad.

I och för sig inte kulturchef. Men kulturredaktör smäller (förlåt!) bra det också.

Hon måste, tänker jag, vara världens enda kvinnliga kulturredaktör som också är, eller numera har varit proffsboxare.

Våld och kulturredaktörer anses liksom inte gå ihop. Annat än verbalt våld då – i det fallet är alla medel tillåtna. Och är de inte tillåtna utövas de ändå.

Själv kulturredaktör undrar jag hur många som inte blir fascinerad över denna kombination: Utövandet av en sport som fördöms överallt i så kallade civiliserade sällskap – till och med av somliga sportredaktioner!

Och på det kultur! Den kulturredaktör som inte blir fascinerad räcker upp en hand; kastar första snöbollen eller stenen.

Nu finns ju bland somliga intellek- tuella ett vansinnigt intresse för boxning. Själv är jag inte bättre än att jag måste erkänna att jag hör dit. Fast jag vet farorna. Eller är det kanske just därför?

Många författare har också insiktsfullt skrivit om boxning. Här i Sverige är Torbjörn Säfve den mest skicklige i ämnet och hans boxarbiografier är stor (och skön) litteratur. Vid sidan om honom finns Slas och Ernst Brunner (i viss mån). I USA Normann Mailer och (i viss mån) Joyce Carol Oates.

Men de slogs eller slåss inte själva.

Under julhelgen såg jag på TV en lång halvdokumentär film om Muhammed Ali, alias Cassius Clay. Som film, var den inte särskilt bra. Lite såsig och Muhammed Ali spelades av en blek kopia av Ali – två sådana män kan ju inte heller finnas.

Men boxningsscenerna var bra (även om Ali i verkligheten rörde sig mycket snabbare). Han rörde sig så snabbt, hoppade liksom hela tiden, fram och tillbaka och i sidled, att han inte behövde ha garden uppe. Matchen mot George Foreman i Kinshasa i Zaire, ”århundradets fight i djungeln”, var magistral.

Efteråt drog jag ur bokhyllan fram Mailers bok om ”Matchen” – bland det bästa, tror jag, som skrivits om boxning över huvud taget.

I den skildringen är man nära det blodiga hantverket.

Åsa Sandell skriver på annat sätt. Hon skriver inifrån ringen, inifrån rutinerna. Inifrån de ändlösa träningarna, sparringen, svettandet.

Som ung börjar hon med basket, hon har ju ränt i väg i höjden. Men Åsa tröttnar. Det ger henne inte nog av utmaningar. Hon saknar något. Vad är det?

Mer eller mindre av en slump, lite övertalad av pojkvännen börjar hon efter akademiska studier i Lund (litteraturvetenskap bland annat) att gå på ett boxningsgym i Malmö. Hon fattar tycke för sporten, i alla fall träningen). Den frigör henne.

Men ska hon gå en match?

Hon vet inte. Men så blir det. Fyra SM-tecken blir det. Och boxningen ger henne en ny syn på världen och på henne själv. Hon kan börja bejaka sådant hon tidigare inte velat se.

Inte så att hon vill slåss, spöa upp någon. Hon vändrar inte blod. Hennes boxning handlar inte om motståndarna i ringen. Utan mer om hennes egna, inre demoner. Den handlar om henne själv.

Hon far med en kompis till USA; börjar gå på gym i New York. Finner vänner där. Och där finns möjligheterna att bli proffs.

Hon söker tjänstledighet från jobbet som kulturredaktör och chefredaktören konstaterar att det är den märkligaste ansökan om tjänstledighet som Helsingborgs Dagblad någonsin beviljat. Typiskt nog är kulturchefen Gunnar Bergdahl entusiastisk.

Ja, vem skulle inte vara det?

I USA finns galorna och slantarna att tjäna. Åsa går matcher i Las Vegas. Det går upp och ner. Hon hamnar i olika dilemman. Sviker hon de där första vännerna på det där första gymmet i Malmö?

Åsa Sandell är en boxare med samvete. Gemenskapen med kompisarna är viktig.

Mycket skumt sker. De blir lurade på galor och pengar. Men det går allt bättre.

Och så kommer matchen mot Laila Ali. Åsa förlorar i fjärde ronden (av fem) men mycket knappt. Räknas som en seger för när domaren bryter och ger Ali segern ansågs Åsa leda matchen.

Nu slår hon igenom. Blir känd. Medierna ockuperar henne. TV hänger på. Tillbaka på Helsingborgas Dagblad hinner hon knappt skriva för alla som ringer och vill intervjua.

Sen efter diverse händelser bestämmer hon sig för att lämna ringen. Hon förklarar det med att hon nått de mål hon ville. Ett slags seger över sig själv.

Då är inte boxningen viktig längre.

På teknisk knockout har hon besegrat världen.

Och man kan nog säga att hon som kulturredaktör slog den med häpnad.

Mer läsning

Annons