Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kunnig ironi

/

Annons

I Gorans ögon

Albert Bonniers förlag

Stefan Lindberg kan verka överspelad, han är ingen pedagogisk berättare som tar särskilt stor hänsyn till läsaren.

Hans berättelser dekoreras gärna av sexuella excesser som ibland är mer av ett tuggummi i kanten än väl genomtänkta detaljer. Och hans fantasi vet liksom inte alltid skillnaden mellan upp och ner, högt och lågt.

Fast det gör faktiskt inte så mycket. För trots de reservationer man nästan måste ha mot en sådan här prosa finns i den en självmedvetenhet och kunnighet som med fördel blandats upp med ironi och lekfullhet. Det som inte är så väl genomtänkt är det liksom ändå, det är genomtänkt på så vis att det finns med som en självvald och omistlig del i berättandet.

På den punkten har Lindberg utvecklats väsentligt sedan debuten. Ängsligheten från tidigare är borta. Han ser sig inte om över axeln längre utan går med rak rygg sin egen väg.

I Gorans ögon är en samling berättelser med varierande omfång. Somliga tar upp en eller två sidor, andra är indelade i flera kapitel. Jag fastnar för de lite längre, som den om det gamla paret som inte drar sig för någonting för att föra fram den bortglömde Axel Helgessons författarskap. Eller den om prototypen, ett slags större homunculus som håller på att dra ett helt företag i graven på grund av några av medarbetarnas passion för honom och varandra.

Mest gillar jag dock titelnovellen. Det kunde bero på att jag är ett ohejdat Barca-fan och berättelsen till stora delar utspelar sig i och kring FC Barcelona. Men den som läser den inser snart dess otvivelaktiga litterära värde.

Den handlar om en författare som osannolikt får göra debut i svenska landslaget i trettioårsåldern och därefter erbjuds kontrakt av den katalanska storheten.

Den som tar honom in i detta är en lagkamrat från pojklaget, Goran, som är något av lagets stora stjärna. Det som till början är en succé utvecklas till ett fiasko. Goran blir nämligen intresserad av litteraturen och påbörjar en egen författarbana som drar honom från Camp Nous lysande gräs tillbaka till anonymiteten på den svenska landsbygden. Skulden ges till berättarjaget, och berättelsen är hans sätt att förklara sig inför dem som anklagar honom för att ha svikit fotbollen genom att ha lurat en av dess största profiler av planen.

Det borde inte gå att hålla samman en sån novell och absolut inte att få den att verka trovärdig. Men Lindberg lyckas. Jag vet ärligt talat inte hur, men jag köper det, låter mig dras med i illusionen och trivs jäkligt bra med det.

För den som tycker Katalonien känns långväga vill jag bara nämna att novellerna utspelar sig på mindre exotiska platser också, eller vad sägs om Tierp, Gävle och Sandviken? Men hos Lindberg är förstås även dessa obekanta på ett kittlande vis.

Viktor Björklund

Mer läsning

Annons