Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liams väg - från kampsportskille till Örnligans Golden Boy

/

Annons

Spela huvudrollen i sitt eget liv. Det går som ett mantra över sidorna och man slås av hur normalt det låter, hur välformulerad han är, Liam Norberg, skådespelaren, rånaren. Killen med 930-miljonerskuppen (värdehandligar) mot Gotabanken 1990 och ett annat spektakulärt värdetransportrån, där han sköt mot en väktare, i Göteborg 1991 på sitt samvete.

Ingen kom till skada men han dömdes till tio års fängelse, var ute efter sex. Det är tio år sedan, men det är inte lätt att vara Liam Norberg i dessa vittneskonfrontationstider: Jag-jag-jag-Malou i TV4 & Hurtigrutt-Skavlan i SVT ville ha honom, förstås, men bjuda in ett av rånoffren samtidigt, Liam Norberg tackade nej till minst ett av tillfällena (underbart ”demokratiska” SVT ställde ultimatum), det andra blev mest ett enda försvar. Annars kan man undra om han behöver göra så mycket reklam för sin nya bok, för sina ord (den förra med titeln ”Liam”, som jag inte läst, spökskrev Annica Triberg), de verkar stå av sig själva.

Vi som tillhör samma generation, undrar ju fast vi vet hur det gick för honom, graffitivirtuosen MERLY, sedermera en av kungarna i Kungsan. Hur han kunde hålla sitt rånarliv så hemligt men åka dit för det största värdetransportrånet i Sveriges historia bara några veckor innan premiären av ”Sökarna?

Nyckelorden är rån, cash, frihet. Eller pengar in och pengar ut. Det handlar om att lura systemet, eller att koppla in det andra, det yrkeskriminella systemet. Att ta chansen att bli en ”kriminell alkemist” i stället för en svensson när man nu blivit en jäkel på att spränga pengaboxar i tunna ridhandskar.

De kallades Örnligan – det första syndikatet av den nya generationens ”busar” – och var yrkeskriminella lyxlirare med hjärnan i behåll, de tränade och tävlade i VM i kampsport (taekwondo) i stället för att punda ner sig, de siktade de största målen i stället för att stanna som kung på gatan, de låg lågt med bytet i stället för att snurra igång banktransaktioner.

En grandios självbild, som växer ur något som Liam Norberg kallar ”förortsmanifestet”: Att välja ett eget liv och inte tvingas följa efter andra. Han tröttnar tidigt på knarket, men är ändå som en missbrukare i sin jakt på allt större rånkickar och på att ligga steget före ”blåhattarna”. Vad är det om inte ett beroende? Bilden klarnar av den allsmäktige brottslingen, brotten och jagen, Örnligans Golden Boy och den totala förvåningen, ja chocken, när han till slut grips:

”Jag hade inte tid med den här skiten. Jag måste ut och fortsätta livet. Placera pengar, köpa fastigheter, bygga hotell, producera filmer, kanske flytta till USA. Livet var inte slut, det hade ju precis börjat. Jag hade precis fyllt tjugotre och hade alla livets goda överraskningar framför mig. Precis som med kampsporten fokuserade jag på den kriminella perioden i mitt liv. Jag ville bli bäst och drömde om att göra det största rånet i svensk historia. En romantisk dröm som skulle bli sann.”

Brottsromantiken må flöda på sina håll på de 370 sidorna, men är tunn som huden i armvecket när ångesten, upptäckten kryper allt närmare och insikten gör ”Insidan” till en spännande, säregen och uppriktig berättelse. Annars undrar jag lite över den totala avsaknaden av kvinnor, coca-colakatter och andra, den bryts inte på riktigt förrän på sidan 183, eller nåt och då har det redan gått åt helvete.

I dag är han frälst, Liam Norberg, ”en ny mission”, och inte vet jag hur han kommer att klara det, hoppas kan man.

Mer läsning

Annons